Och jag hör bergen svara
Där från andra sidan sjön
Och jag minns varför jag är här
Det är som att vakna ur en sömn
Det är vemodigt ikväll - hjärtat värker av tomhet och längtan till den själsliga hamn som vi lämnade ikväll. En skärgårdssommar är till ända och vägen fram till nästa känns oändlig. Just nu svallar känslorna alldeles för mycket för att kunna börja sortera bland dessa veckors höjdpunkter. Det allena lilla ljus i det mörker som jag just nu upplever torde då vara att vi faktiskt har tummat på att använda höstens helger i den mån det är möjligt till att hylla årstidernas skiftningar i kustbandet.
Jag känner också en spontan och tillfredställande glädje över den fina vänskap och samsyn som har väckts till liv med grannarna nere i Stensvik - den elden ska vi brandvakta över i mörkertimmarna.
Det är kväll jag tar min dotters hand
Och går den lilla stigen ned mot tjärnen
Åkern badar som i guld
Och bergen lyfter av min skuld
Dom säger sjung din sång igen så ska vi svara
Jag är också innerligt glad över det infall jag fick i våras med att lägga in en ansökan om föräldraledigt sista veckan innan jobbets plikter och förbannelser kallar. Nu har jag en acklimatiseringsperiod att landa på. Dessutom är det lite fy skam att påstå att sommaren är slut. Minst en månad till finns det kvar att celebrera ljuset och värmen - dessutom ska de små kloförsedda rackisarna sörplas upp med ackuratess och dignitet.
Det är lördagkväll på en bygdegård
Och jag går fram till mikrofon
Och sjunger du är inte ensam om att bära denna längtan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar