Det var en gång en liten söt prinsessa vid namn Ester som varje sommar deporterades ut till drottningens morgongåva vid det ödsligt belägna kustbandet. Allt för att hennes föräldar skulle kunna leva ut ett rojalistiskt och dekadent fortplantningsleverne lite på tu man hand.
Så här hade det varit varje sommar så länge Ester kunde minnas, och till en början hade det varit ett ensamt och vedervärdigt liv då det inte fanns några nära belägna grannar med kanske något barn i hennes ålder. I stället var hon förvisad till en lång räcka månader tillsammans med den sura förmyndaren tant Englund, vilket var mer än nog för att effektivt förstöra en uppväxt.
Men det var fram till den sommaren, som för övrigt var den hetaste i mannaminne, då Ester hittade "passagen". Passagen var hemligt belägen bakom en då barrikaderad skrubb i morgongåvans östra flygel. Och det var egentligen en ren slump att Ester under en av sina uttråkade utflykter sprang på denna port till äventyr och faror. För genom att ta sig in i skrubben så hamnade Ester till slut i parallellvärlden Skelettön...
Skelettön skulle kunna ha varit den vackraste plats du någonsin skulle kunna fantisera om med sina vackra stränder och böljande ängar. Lägg därtill inbjudande bokskogar och fridfulla byar med en lycklig och hårt arbetande befolkning. Om det inte vore för henne... Häxan Namnlös som under flera århundranden terroriserat den lilla ön och dess innevånare. Detta idoga arbete bar nu sina spår överallt i form av förtvinade träd, skelletdelar och ruttnande likhögar, nedbrända byar med rykande ruiner, mörka tjärnar dit mylingar och orfins avyttrats tillsammans med de få bybor som vågat sig på att protestera. Numera syntes få levande väsen på landsvägarna, och i skogen hade fågelsången tystnat. De få överlevande människorna bodde nu i hemliga grottor längs med kusten - och i skogens djupa hålor vakar och väntar det obefintliga kvarvarande djurlivet. Väntande på att den gamla sägnen ska besannas som förtäljer att en befriare och edsvuren förkämpe ska anlända till ön genom luften. Likaså berättar sägnen att denna hjälte även ska frigöra den förtrollning som nu binder öns landsfader, prins Pröke, i sina magiska fjättror.
Prinsessan Ester har genom åren förstått att öns öde skall komma att vila i hennes händer, och genom sina årliga besök i det fördolda så har hon samlat information om hur hon ska lyckas häva häxans förbannelse. Naturligtvis krävs det en stor portion mod till detta i princip dödsdömda uppdrag - för många har kännt sig kallade, men ingen har varit utvald... det vittnar det otal av svarta kors som är uppställda ute i farleden. Men det krävs också en magisk bok från en annan värld, och det är just denna lilla detalj som Ester känner är hennes trumfkort. För denna sommar har hon tagit med sig den svarta hyckelhymnboken - samma bok som fått otaliga barn att somna i kyrkbänken i vår värld. Och om en levnadsglad liten varelse somnar utav den, vad ska då inte en sur gammal kärring göra. Ester har även ett annat trumfkort - för under föregående sommar så hittade hon den magiska sten varvid prins Pröke är fjättrad. Fjättrad av runor som förtäljer att det är endast vid skelettstigens slut - där sagobänken väntar som det finns en mikroskopisk möjlighet att ge sig kast med det gamla kadavret.
I år skulle det alltså ske, och i samma sekund som Ester började mässa på den gamla hiten "dit där rosor aldrig dör" så kreverade och vibrerade hela ön i ett ångestladdat vrål och ett svart rökmoln av agony och en svans av piskande huggormar steg till himlen. Ljungeldar fyllde horisonten och ett sista utdraget skriiiik sprängde både hornhinnor och den gamla fyrens tornspel innan allt blev alldeles tyst och lugnt.
Vad gör jag nu, tänkte Ester... Jag måste ta mig till den magiska stenen för att se om prins Pröke är vid liv. Sagt och gjort, med galloperande gummistövelsteg så sprängde Ester iväg över udden och in i döda skogen som nu så sakteliga börjat att återfå sin forna glans.
Vid stenen syntes inte en levande själ och Ester började nu på allvar att ana oråd... allt var så tyst och obehagligt stilla att hon nästan höll på att ramla baklänges när hon hörde ett "KWAACK" bakom ryggen. Hon snodde skräckslaget runt, fortfarande lite osäker på om hon lyckats med sitt värv att förinta den gamla haggan, och får syn på en liten padda som storögt tittar på henne med sammetsbruna fiskiga ögon.
Det kändes lite skrattretande att bli så rädd för en liten padda när man precis utkämpat den största av strider i öns historia - men så får man ändå betänka att prinsessan Ester bara uppnått den högaktningsvärda åldern av "nästan" fyra år. Ester fann sig dock snabbt i den lite nesliga situtationen och drog sig till minnes en gammal saga som en utav hennes barnkammarjungfruer hade läst för henne. Om man pussar en padda, blundar, och önskar riktigt hårt så ska ens livs kärlek uppenbara sig framför en.
Ester böjde sig lite andaktigt framåt och omslöt paddans erotiska läppar i en ljudlig smack - och se där! I en smäll av rök och rosa ljus så tornade hennes stilige prins fram - prins Pröke!!
Och sedan levde de naturligtvis lyckliga i alla sin dar - men det är en helt annan historia.
1 kommentar:
ha ha ha!! true love på hög nivå.
Skicka en kommentar