Det har varit relativt lugnt på den politiska scenen ett tag - dock, förpliktigar Almedalsveckan till de sedvanliga vansinnesutspelen från Cirkus Socialdemokraterna. Mona Sahlin inledde veckan genom att göra sig obekväm med en stor del av den gamla organisationen kring Fet-Göran. Bra initiativ Mona! Vi applåderar även snygga självmål.
Pär Nuder ville naturligtvis inte vara sämre - så likt en skördetröska gav han sig ut på spelplanen och presterade den ena sena efterslängen efter den andra. Dock med klent resultat och han får nog börja förbereda sig på en bänknötarplats inför 2010.
Som vanligt fanns inget nytt att presentera - det gamla betongfundamentet stod där likt förr och lovade en återgång. Tillbaka med alla skatter som har rivits upp - gärna några nya när man ändå håller på. Solidaritet upprepades som ett mantra - men naturligtvis bara åt ett håll.
Det finns dock ett slags manodepressivt inslag kring Socialdemokraterna som roar - för att åter igen tala i idrottstermer så brukar lag som har förlorat eller utskåpats försöka ändra spelstil eller spelsystem, alternativt värva nya unga förmågor. Insikten om att man inte räckte till brukar vara en naturlig drivkraft för en reformation.
Hos Socialdemokraterna? Icke! Man kör samma vända en gång till - fast lite sämre och lite långsammare.
Jag får säga som jag sa till min vapendragare Kent, borgerlighet var inget jag på naturlig väg föddes in i - men som den överlevare med framdrift och innovativförmåga jag nu är i besittning av så ska det fan till att ha råd att vara Sosse i dagens Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar