Jag droppade en kommentar på Facebook om Lackalänga, men det var ingen som förstod eller kom ihåg. Och jag kan väl till viss del ha förståelse för det. För mig så har namnet på den urusla TV-serien blivit ett formidabelt skällsord när jag ska negligera det småflummiga livet på en folkhögskola... och tro mig, jag har varit där... och tro mig igen, kanske den bästa tiden i mitt liv. Men Papi är ett drygo och tar till de vapen som står till buds.
Fortsätter på utstakad väg här i bloggen och släpper minnesfragment från byn Bakvattnet och Figge Norling. Även det egentligen en ganska usel TV-serie men jag vill minnas att jag var lite småkär i Stina Rautelin - så här i efterhand har jag förstått att hon var nog för gammal för mig redan då. Noterar också det så här i efterhand att tydligen var Rebecka Hemse också med i nämnda serie - tillika en kvinna jag besudlat i sådana där småerotiska tankar.
Vad vill jag då ha sagt... jo, jag går in i Radioskugga ett par dagar - vi ses på andra sidan ruset, i marschallens skugga.
Och lite finstilt för Ette och hennes terapeut: I den här texten finns det ingen röd tråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar