...så blir han religiös - eller i alla fall ett gäng smartare, och jag är beredd att hålla med. Har noterat med färgmarkering i almanackan den gångna helgen. Ty det var den första vinterhelgen som Papi inte frös varken arsle eller tår av sig på de senaste 23 åren.
Trots att det egentligen inte fanns utrymme för vare sig utsvävningar eller investeringar så tog han ändå mod till sig och laxade upp både vuxenpoäng och dineros för ett par rejäla Chilkats - och se på maken eller håll i hatten som Rosenlundstönten brukar frusta... Trots att skärgården, som blev målet för min själaresa och vinterweekend, gjorde allt för att blåsa omkull både människa och boningar tillsammans med ett rytande snöoväder så svettades jag satan om fötterna. Det kändes helt surrealistiskt... jag menar... jag, stadspojken med ett par trendiga sneakers vinter ut och vinter in hade upptäckt mirakeldosen mot 20 minuters vinterdelaktighet. Nu kan ju Ester och jag för sjuttsingen vara ute i timtals. Jag börjar verkligen bli gammal...
Men det var verkligen en befriande känsla att åter vara ute i mitt rätta element - och det är ganska häftigt hur liten man känner sig när man står längst ute i kustbandet och bara låter naturens krafter slita i en. Dagarna gav utrymme för kontemplering, bokläsning, långa promenader i orörd och karg natur, utelek med både fotboll och pulka, sprakande vedspis, bokläsning, rött vin i glasen och kött på talrikarna, säsongsfinal i ö-plump och framför allt umgänge med vänner som värmer i vintermörkret. Det är alltid med en liten vemodskänsla som man rullar över bron till fastlandet vid Tottnäs vid hemfärden.
Jo förresten, ytterligare ett tecken på min övergång från ungdomlig vitalitet till eftertänksam ålderdom är att jag faktiskt sänkte temperaturen på elementen i våningen och stängde av lite high-tech innan vi åkte i torsdags... weird, eller hur!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar