...det passar ju bäst så.
Vet inte varför jag har sådan dragning och fascination till just den här filmen, men av någon anledning slår den an sträng som gör att den beskådas minst två gånger per år.
Är det döden, eller vemodet - eller kanske de vackra miljöskildringarna som gör det? Eller är det helt enkelt bara så att jag borde gå till en terapeut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar