Det regnar här ute vid kusten ikväll. Orostyngda moln sveper in över Landsorts Fyr och dess majestätiska gestalt. Likt en ståndaktig väktare står hon där ute sedan urminnes tider, för att skänka havets riddare lite trygghet. Det finns en otvivelaktig mystik kring fyrar och dess historia som lockar och pockar... och Papi låter sig hänföras. Jag skulle kunna fortsätta att brodera i ämnet, men det jag ville ha sagt är att vädret tillåter aktiviteter så som fördjupande bloggande - so lets go:
Var hemma en stund i staden som gud glömde för att tvaga lite tvätt - passade då på att se vad som händer i stan. Enligt infartsskyltarna, dvs. kommunens främsta reklampelare till förbipasserande turister så är det tydligen på gång ett basket-EM för U18... eller vänta... har inte det redan varit... för typ så där tre veckor sedan. Mer då? ...näe, inget mer - om du inte är jävligt kåt på en egen skylt, för då kan man beställa en via JM Skyltservice. Södertälyeah!
Nåväl, i min ensamhet bakom ratten kom jag att kontemplera lite och en viss självanalys tog sin form. JAG KÄNNER ALDRIG NÅGON RIKTIG LYCKA ÖVER ATT VARA BILÄGARE...
Och det här kräver naturligtvis sin förklaring - men grundtestamentet bygger på att jag har alldeles för många "if-when-why-what" som gnager hela tiden. När jag var yngre så åkte jag omkring i ett par lastgamla Volvosar och drömde hela tiden om att köpa en sprillans ny bil... tänk bara att ha något nytt glassigt som glänser att visa upp - det måste ju vara höjden av självtillfredställelse, näst onani. Trodde han ja!
1998 köpte jag min första läder och vinylluktande kukförlängare och det var väl trevligt till en början... sedan kom alla tvångstankar. Måste skaffa garage så att den inte bleks - Måste handtvätta den varje vecka och svärta däckgummit - Oooh vad jobbigt att ha passagerare som drar in smuts på gummimattorna - Aj aj aj får inte ligga för nära framförvarande bil så att han sprätter stenar med lackmärken som följd - Skit också! Regn och lera ute... då får bilen stå - Måste parkera längst bort på parkeringen vid stormarknaden för att undvika lackskador - Vägra parkera längs med gatan i innerstan... ja, och så här håller det på. Det är fan i mig aldrig njutningsfullt att åka bil längre. Och än värre blev det naturligtvis när Ester kom till världen - barnaga är naturligtvis inte att tänka på, men det karvas på nervsträngarna rejält under en tur med henne. Naturligtvis lider hon utav åksjuka också - så den latent underliggande skräckkänslan för en kaskad ligger där hela tiden.
Så därför drömmer jag idag om en gammal bil som jag bara kan få sätta mig i och bajsa in - men med den maniskt inneboende pedanten så är detta naturligtvis en omöjlighet och därför står det ett nytt åk var tredje år på den dyra garageplatsen. Detta åk slits sedan ned i beståndspartiklar under sina 450 mil per år. Snacka om att misshandla bilkräket, och snacka om att varje gång mötas av smått skeptiska blickar från köparen vid varje avyttring.
FAN FÖR BILAR!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar