En väl medveten, och antagligen befogad travesti på Ernest Hemingways odödliga klassiker - Santiago hade sin svärdfisk, jag har Stockholm skärgårds antagligen stenrikaste sjöbotten...
Vad gör folk egentligen på sin semester... eller kanske snarare, vad gör folk för att få ro på sin ledighet? Svaret på detta är antagligen lika omfångsrikt som det finns semesterberättigade löntagare. Frågan som bör ställas kanske snarare är: Hur många får ro i själen under sina väl förunnade feriedagar? Därom tvista de lärda.
Själva gjorde vi en helomvändning för några år sedan - från att ha kuskat länder och rike, vänner och fiender, storstäder och obygder runt så insåg vi att stressen vi upplevde i förhållande till den eventuella output dessa utflykter gav var i överkant. Vi insåg också att vårt eget paradis och själsliga boningshus fanns på ett så nära avstånd att vi tog det för givet. Detta är den bästa insikt som vi någonsin unisont har kommit fram till - och därför firar vi numera otvungna Saltkråkeveckor ute vid kustbandet vid Torö & Landsort. Otvungna så till dess innebörd att vi inte planerar mer än en dag i taget - och med utflykter så begränsar vi oss till strandhugg eller dagsutflykter i öns eller länets närhet.
Nåväl, för att återgå till huvudtopicen - vad gör Jimmy för att nå kontemplerande och introverta höjder av självinsikt? Jo, han hivar sten...
Han har nu hivat sten under fyra somrar här ute - och det är en ojämn, men dock inte fruktlös kamp mot naturens krafter. Och tro mig, dessa specialstudier som i mitt tycke borde rendera en doktorshatt tillåter mig att påstå att en sandbotten fan i mig lever sitt eget liv. Lägg därtill nyckfulla omsvängningar av vindriktning så kan ett dagsverke raseras gruvligt under bara en natt, men trägen vinner i längden. Mätt i kilo så har vi nu nog passerat tvåsiffrigt i antal ton som Papi har hivat från ena sidan av bryggan till den andra och med dessa numeriska fakta så har jag full förståelse om frågeställningen "varför" infinner sig hos läsaren. Jag ska försöka utveckla ett resonemang kring detta...
Det är ingen nyhet att Papi har en stark dragning till havet i alla dess former och att mystiken i fyrar och kustlinjer i horisonten ständigt kittlar hans fantasi och längtan. Att då under lediga former få plaska runt i vattnet vid Stockholms sydligaste utpost och bara vara är en outtömlig källa för kontemplering. Lägg därtill en underliggande purpose om att skapa en underbar stenfri badvik för sin dotter och hennes kusiner så har du ytterligare en drivkraft. Och om detta inte vore nog så inkluderar ju dessa aktiviteter även bicepsträning och gratis solbränna - voilà!
Och projektet börja nu att röna lyskraft - jag har envetet ignorerat kringliggande grannars huvudskakningar. Ja, misstron har nog funnits inom familjärt avstånd även om det kanske inte muntligen har uttryckts öppet. Men i mina ögon så är det en bekräftelse, och ett gott betyg om något när barnen från andra vikar nu faktiskt hellre åker hit för att bada. Men mycket vill som bekant ha mer så undertecknad har detta år konkretiserat verksamheten till att även skapa ett monument över människans betvingande av havet. Som ni kan se ovan på bilden så går numera varannan sten oavkortat till den Bergqvistska Muren - och då ska man betänka att ni bara ser de stenar som just nu når över vattenytan. Projektet är gigantiskt och tidsödande, och det troliga scenariot blir väl att svärfarsan i slutändan kapslar in allt arbete - glad över att bryggan har förärats en gratis stenkista.
Men det bjuder jag på - för min själ har ju fått ro under resans gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar