"Hur fan klarade ni er före 1993?" (nu är ju iofs. 93 lite godtyckligt, men det var då jag greppade min första cell"Shit vad less jag är på det här "must-reach-you-immediately"samhället som vi har skapat, och som tillbeds fanatiskt av större delen av min omgivning. Det är väl klart jag ser fördelarna med ett portabelt kommunikationsverktyg - jag tänker tex. på paniksituationer eller när man ska möta upp någon, eller ur rent planeringshänseende. Men det är den här destruktiva och anklagande mentaliteten som florerar, och gärna kopplat till okynnesringande som jag inte klarar av.
Jag bestämmer själv när jag har tid att prata - och är det urgent så finns det sms. Jag är fullt kapabel att värdegranska min tid och göra prioriteringar - och i nio fall av tio så är de som söker mig så förutsägbara att jag kan räkna ut vad samtalet kommer att handla om. Jag är dock så respektfull att jag alltid återkommer eller ringer upp de som har sökt mig, och det tycker jag är good enough. Men samtidigt så förstår jag mycket väl att det är majoriteten som skapar ett rättesnöre, och då är det väl som ni säger att jag står utanför normen. Men jag kan lova er att jag mår fantastiskt bra och har inga stressproblem att hantera.
Man kan lugnt säga att jag längtar tillbaka till den period som jag själv kallar för "Mellanläget". Vi stod på gränsen till att ta steget över till det mobila levernet, men fortfarande så fanns det ett uns av integritet kvar. Vi hiphop-kids flashade med våra beepers - eller personsökare/minicalls som den gråa massan kallade dem. Vi var nåbara - men ändå så bestämde vi själva när det var dags att ringa upp. Det var tider det...
En annan avart av ovan nämnda beteende är nu när den stora amatörmassan har hittat in på ansiktsboken... En bok som jag kontinuerligt pendlar in och ut från för att kolla läget - och jag tycker det är en galet bra portal - men mitt pendlande följer inga mönster och oftast hinner inte applikationen med att regga om jag är off- eller online. Detta förstår inte dessa nyvakna chatmonster som i tid och otid ska ha tag på mig... och sedan surt kommenterar uteblivna svar med ett "-Jasså, det duger inte att svara!!!"
Men snälla någon... jag svarar när jag ser att ni försöker nå mig - men oftast har jag redan lämnat sidan innan ni har hunnit säga självtillfredställelse...
Var jag dum nu mot er? Äh - det får ni ta. Jag har dessutom fått som personligt mål på jobbet att bli mer nåbar på min telefon - och det kan jag ju köpa, dessutom beror det oftast på att den är urladdad, eller ännu hellre att jag sitter i ett av alla otaliga möten. Men allt detta kanske är priset man får betala för att ha en deliver aka. Nike-inspirerad Just doer! i sitt stall.
