aaaaahhh.... neeeeej.... jag veeeeet.... jag borde inte..... men va fan... någon måste sätta ner foten.
Det här är inte riktigt likt Papi, denne musikaliska virtuous med högt i tak och ödmjuk inställning till det mesta. Men det här måste ändå passera gränsen för vad som får anses anständigt. Jag rullar runt i kramper, jag vomerar, porerna i huden står på vid gavel och länspumpar ut urin- och amoniakbaserad vätska. Och om det inte vore nog så bär lägenheten spår efter någon med väldigt långa och karvande klor.
Till stor del medskyldig är den lokala radiostationen Favorit FM, som för övrigt har smakfullheten att ha ett ganska blandat urval hämtat från 80- och 90-tal. Men självklart ska man sparka undan benen på sig själva i någon slag självapplicerad destruktiv självmordsideologi genom att sätta följande tre låtar på heavy rotation:
1. Emilia - Du är
Men herregud, sen när blev entonighet och livlöshet en konstart. Jag trodde att hon försvann ut i den "stora stora världen" för gott någon gång på 90-talet när kraven på god musik inte var så höga.
2. Peter Le Marc - Det är så gott att må gott igen (eller vad den heter)
Ja ja... Vi F A T T A R! det är jättebra att du mår bra igen, jag förstod det första gången du sade det - nu så här 32 gånger senare och 90 sekunder in i låten börjar det bli en aning tjatigt. just a thought - klipp dig och skaffa dig ett jobb, SAAB söker säkert folk.
3. Sean Kingston - Beautiful girl
En låt som inlednigsvis låter som Friends in needs med Alla vi, skulle väl rent principiellt kunna förtjäna något slags hedersomnämnande i dumhet. Men eftersom resten av låten är så tydligt kommersiellt utstuderad med en äcklig jävla enformig hook så blir jag bara spysjuk. Och att dessutom ha den taskiga timingen att avsluta låten med en 1200'-fade år 2007 tyder bara på att Kuba antagligen har seglat förbi Jamaica i utvecklingen.
Sååå, nu känns det lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar