Det är söndag i skärgården, men den där riktiga lyckokänslan vägrar att infanna sig. Snarare ekar Timbuktus "det här är dödsdansen, det är en sista chans, det här är fem-i-tolvdansen på klippans kant, det här är bom-schack-attack o hej sen är det slut" i huvudet. Söndag är vemodets och uppbrottets dag som man bara vill hasta igenom för att få det gjort. För att få fejsa de fjättrande bojorna som inte stavas ledighet. Inte för att man vill, utan för att det är bekvämare att fronta och ta tag i det.
Söndag, väntans dag och lång färd mot gryning i samma andetag. Jag har aldrig gillat söndagar vilket också kanske symboliseras i det faktum att jag större delen av mitt vuxna liv har placerat arbetspass på den dagen i den mån det har varit möjligt. Söndag är en röd dag och den skrivs i eldskrift med lysande magma. Det är precis som om den hånfullt ropar ut sitt förakt i almanackan... dåre! det är över snart!
Ester känner också av Papis vemod, även om han försöker dölja den bakom de sammanbitna hörntänderna. "Pappa, jag vill inte åka hem idag!" Nä, vem fan vill det... men sådan är världsordningen - och vi intalar oss båda att samma världsordning välkomnar oss tillbaka om två och en halv vecka då midsommar knackar på dörren. Den vackraste och enda högtiden värd namnet - då kallar havsbandet åter oss ut till var vi hör hemma, det stora blå.
Nu städ och hopplock... suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar