Satt vid datorn ikväll och lyssnade ofrivilligt på skvalet från en plastig TV4-produktion på TV:n inne i vardagsrummet... Hör ett inledande ackord och plockar låten blixtsnabbt till en, vad jag tror, lite förvånad föreståndarinna på härbärget.
This is not America - David Bowie... aaahh... slår an den där nostaligska strängen som allt oftare gör sig påmind hos en grånande, dock inte döende, dandy. Året var 1985 - jag var på väg in i vuxenvärlden, och hade fått åka tåg själv till Norrköping (världen var större och avlägsnare då). På bio såg vi då The Falcon and The Snowman - en spionthriller men tillika en film om sann vänskap. Vi var väl så där måttligt imponerade av den - men titellåten med Bowie fastnade direkt, och jag nynnade på den under vägen hem till kvarteren kring Hotell Drott.
Jag har senare gett filmen en ny chans och kan intyga att det finns flera bra poänger med den som en 13-åring antagligen inte förstod då. Nu ska jag sippa vidare på min Tamburlaine - för trots att det är skralt i pluskan så tummar vi inte på fredagsvinet. Hjärtat ska ha sitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar