Papi lever ett rätt torftigt leverne med saknad efter en hel del av livets goda, men det finns som sagt grader i helvetet och AK menar alltid att det finns de som har det värre... tro de'.
Nåväl, vissa dagar tränger det dock fram lite solsken i den embarmliga miljö som jag verkar i och får upp humöret på grönt igen. Den här veckan har det varit så - och jag vet vad ni unsamma tänker, men där kan jag naturligtvis kraftigt dementera... inget sådant, och det var väl knappast troligt. I stället är det små enkla ting som Peter LeMarc hade sagt...
Ta bara lyckokänslan som slog emot mig när jag klev in på Tidemans konditori i morse - och då är det inte de sura markattorna bakom disken som jag avser, utan doften och synen av årets första gyllenfärgade lussekatter. Jag köpte självklart på mig ett gäng och nu luktar det saffran när jag kissar.
Och igår slog det euforiska lyckoruset till igen - när kursföredragaren kläckte ur sig ett nytt ord som snabbt adderades till Papis girigt törstande ordförråd. Eller nytt och nytt - jag hade en vag aning om var jag hade hört explicit förut... och efter lite googlande så visade det sig att hela min gigantiska skivsamling kryllar av ordet. Hemmablind kallas det visst.
Och när AstraZeneca dunkade ut ännu en kvartalsrapport som tog marknaden på sängen så visade glädjeindikatorn på illgrönt... AZ for life som jag och grabbarna i hüdden säger. Hur börsen reagerade? Ja, den sket på sig som vanligt och aktien sjönk... jag brukar hävda att aktiemarknaden är ett fiktivt lustspel för okunniga - känns som jag fick vatten på min kvarn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar