Det låg på något sätt i luften - kanske var det till och med förutbestämt - Säsongens sista innebandyträning hade samlat en tapper och laddad skara som ställde upp för en avgörande batalj i den ärofyllda grenen 2-mål.
Glöm allt vad "sista målet vinner" heter - Det här var på allvar, man kan säga att det fanns fog för Papi Cholos favorituttryck: "det kom blooood". Och på något sätt så var det som om bitarna föll på plats för undertecknad för en gång skull. Det kändes som om Joe Labero var närvarande - snabba direktpass varvades med inövade spelupplägg. Och där i mitten stod undertecknad som härförare för den gamla CityMail-femman.
Som Snook skulle ha sagt: "han är här, han är där, han är överallt - han är mr.cool". Med V-power i låren pressade vi motståndarna högt upp i banan. I försvarsspelet tråkade vi ut dem med ett äckligt styrspel där vi fick ut dem mot kanterna och sarghörn. Likt rovdjur väntade vi in rätt läge för att sedan explodera i ett vrål. Motståndarna stod som fastnaglade och i någon slags apati varje gång jag avlossade katapulten. Ingenting såg ut att stoppa oss...
Det var då han dök upp... Godfather... tre snabba steg mot den plats där jag tagit stolpen... ett >knak!<
Efter det rasade spelet ihop och vi förlorade med 16-18. Jag har inte vågat säga något här hemma ännu. Kan bara tänka mig vilket liv det blir när ödet för Anna-Karins julkkapp förkunnas.
I höst blir det hämd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar