Mariana tänker kanske den inbitne, eller den av hävd traditionellt valborgsfirande spjuvern den sista april varje år. Fel säger jag - om inget har hänt sedan förra året, och åren innan det, så saluteras Valborg den 1:a maj, och lär säkerligen göras det även nästa år.
Nåväl, det var bara en parantes i samanhanget. En nyputsad och vårstädad Peugeot med slicks till sommarsulor tog familjen Apa ut till ett pre-grönskande Torö. (Våren kommer alltid lite senare till skärgården). Vår mission var att inleda skärgårdsåret med att skämmas bort lite av mormor och morfar samt insupa allt från själslig ro till sådant som buteljeras.
Enda smolket i bägaren skulle väl då vara att Lill-klutten och Anna-Karin snörvlade med en ihärdig förkylning och undertecknad hade lyckats pricka in årets första allergiattack. Vill här poängtera att det verkligen rörde sig om en allergisk reaktion. Anna-Karin tillika fil. kand. och husdoktor ställer av någon outgrundlig anledning alltid diagnosen "vanlig snuva". Men med 30-års erfarenhet av symptomen vågar jag sträcka fram hakan och hävda det motsatta. Det är förresten samma Anna-Karin som med en nöt-allergikers fulla insikt frossar i konditorivaror och smaskens som Marabous Schweizernöt och Geisha. (hörde jag ett "I rest my case"?)
Solen stod högt, men kalla nordanvindar låg på in mot viken vilket gjorde det hela lite kylslaget. Efter att ha inspekterat domänerna kunde jag och Ester konstatera att vinterstormarna gått hårt åt omkringliggande bryggor. Det Jonssonska slagskeppet stod dock som alltid rakryggat och fast i sin uppgift som vågbrytare. Dessutom hade det höga vattenståndet bidraget till att stranden hade försetts med ny finkornig sand - blir perfekt för Ester och Lova i sommar... Och ja, resten av den barndomskull som börjar poppa upp runt Ören och Stensvik. Kylslaget var det däremot allt annat än inne i stora huset där morfar eldat i gjutjärnsspisen. Mormor Lena roddade bland grytor och kastruller vilket senare skulle resultera i en kulinarisk sensation betitlad Citronbräserad kyckling vilandes på en rotfruktsbädd (jag kommer säkert få på fingrarna för det här).
Lagom till maten kom mormors syster Harriet ut med en försenad födelsedagspresent till Skorpan - en cyklande träapa vid namn Pepito. Den gjorde stor succé och Ester spelade ut hela sitt register med förnöjda skratt hela kvällen. Det är inte maken till vad den tösen har attityd och gormar & domderar. Halv nio tog dock tröttheten ut sin rätt varpå Anna-Karin och jag kunde smyga iväg längs med udden bort till P-Å med sällskap. Där vankades brasa på stranden - och i dryckesväg bjöds vi på en ny bekantskap, iskall glögg med isbitar. Vi rynkade först lite på näsan - men efter ett provsmak nödgades vi dock ansluta oss till den Stensvikska traditionen. Utöver detta exotiska inslag serverades naturligtvis även annan dryckehjom för den som ville ha.
Ett mysigt och trevligt slut på en Mariana-afton - men också en start på en lång härlig och förhoppningsvis varm skärgårdssommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar