Simon Le Bon

Det slog mig precis att det nästan på dagen gått 22 år sedan två stycken kärlekar blommade ut - den ena groende och livslång, den andra ack så skör... Ja för att vara helt ärlig så utkommunicerades den nog bara från ett håll. Dock ska målet för den dåtida resultatlösa uppvaktningen krediteras så här i efterhand eftersom hon ovetandes ledde mig in på den rätta vägen...

Som den upp över öronen förälskade 13-åring jag nu var, så föll det sig naturligt för mig att eftersom hon och en annan tjej i samma engelska-klass (naturligtvis engelska särskild - även om jag aldrig uppnådde samma gramatiska höjder som Linus Anuskotte) diskuterade detta awsome band - så drog jag naturligtvis den slutsatsen att det var hennes favvoband. Här gällde det att smida medans järnet var varmt, så undertecknad införskaffade albumen "Arena", "Seven & The Ragged Tiger" och So Red The Rose i snabb följd - man ville ju ha koll på läget. Kärleken besvarades aldrig även om det blev ett par tryckare på "GD" - och frågan om hennes relation till Duran Duran ligger fortfarande i ett töcken. Jag har mina aningar, baserat på att jag sprang på henne på Domus skivor en gång och då stod hon och hädade över Mr Misters album. Synnerligen lösaktigt.

Den andra kärleken antog istället skepnaden av dyrkan, besatthet och upphöjelse. Bandmedlemmarnas fotspår var min kyrka och deras texter min bibel...okej jag ska sluta...men viss sanning finns i den sakrala beskrivningen. Simon Le Bons röst fascinerade mig och soundet fungerade som en stark motpol till Rolojs blippande popsnören i Depeche Mode. Dessutom tilltalade det mig att bandet alltid tog sina egna vägar och experimenterade fullt ut. Å andra sidan så följer kvaliteten på albumen samma vågdalar. En annan fascinerande aspekt är att bandet ursprungligen sågs som ett dåtida boyband med samma sorts galna fans som i nutid följt band som Backstreet Boys, N'Sync och Take That - I dag har man med en imponerande uthållighet börjat närma sig samma gubbstatus likt ikoner som U2, Rolling Stones och Police gör anspråk på.

Jag har dock på senare tid börjat ställa mig lite frågande till vissa av Simon Le Bons dåtida texter. Förvisso har han alltid ifrågasatts och kallats för banal, vilket jag tycker är helt fel. Killen är en lyriker, förvisso med ett dubelbottnat djup, men tillsammans med Nick Rhodes musikaliska intelligens så står de för gruppens hjärta och dess pulsslag. Istället är det den raka översättningen som jag står något förundrad över. Nedan följer ett par textstycken som jag gärna överlåter till er läsare för fria analyser:

• "Feel the breeze deep on the inside, look you down into your well. If you can you’ll see the world in all his fire.Take a chance, like all dreamers can’t find another way. You don’t have to dream at all just live a day"
• "Out on the tar planes, the glides are moving - all looking for a new place to drive. You sit beside me, so newly charming - sweating dew drops glisten freshen your side"
• "Lipstick cherry, all over the lens as she’s falling. In miles of sharp blue water coming in where she lies.The diving man’s coming up for air, cause the crowd all love pulling dolly by the hair, by the hair. And she wonders how she ever got here as she goes under again"

Ja, vad säger man? Helt frisk är inte karln - och det kanske inte är meningen heller. Själv fann jag mitt eget mörker i videon till Out of my mind http://www.youtube.com/watch?v=P-N6_mFbRow. Jag brukar lite teatraliskt säga att man förstår mig om man förstår det konstverket.