Let me put some kush up in it

1965, 1972, 1969, 1972, 1969, 1975, 1973, 1977, 1979, 1980, 1969

Ni som är down med eder turntablist Papi Jam på Facebook har noterat att han har droppat lite mjuus på sista tiden som fått jäsa och växa till sig lite... Jag tänker bland annat på Moment 4 Life med Nicki Minaj, Black and Yellow med Wiz Khalifa och framförallt Kush med pånyttfödda Dr Dre (se ovan). Jag tror att vi ganska krasst kan placera in dessa låtar redan nu på årets top-50. Och ser vi till det masterpiece som Frank Joseph har regiserat till Kush - så sticker jag ut hakan och påstår att vi bevittnar årets video... så smooth, så clean, så vacker - och naturligtvis är det Snoop som gör det bästa sticket. Och då kommer vi osökt in på nästa reflektion...

Ser ni årtalen ovan... jag trycker inte på alarmknappen, men jag vill ändå belysa att hiphop-scenen på sikt har ett annalkande problem. Just nu tycker jag att det är ganska coolt att det fortfarande är det gamla gardet som representerar. Dvs. homies i min egen ålder - men samtidgt är jag medveten om att det är genrens död om inte yngre förmågor släpps in på de stora scenerna snart. Strutshuvuden påstår givetvis att jag har fel och kan säkert namedroppa upcomming artister i det oändliga, men det fråntar inte det faktum att de som hela tiden når den breda massan och Billboard är gubbarna. Tittar vi på den svenska underjorden så har vi inte riktigt samma symptom - även om Petter, Ken och Timbuktu antagligen kommer att spotta rhymes från hemmet - å andra sidan så är Sverigescenen ganska begränsad. Men just nu regerar unga söder om söder ganska ohotat.

Årtalen då... Dr.Dre, Snoop Dogg, Jay-Z, Eminem, Sean Combs/P Diddy, 50 Cent, Akon, Kanye West, The Game, T.I, Ice Cube... och vad säger vi om hiphopens Rolling Stones i form av Public Enemy med Chuck D (1960) som frontfigur... snart på en scen i Uppsala nära dig. Antagligen patetiskt och far from 1988 Solnahallen med Derek B... men wtf. fight the power...of age.