Gringo skickade ett sms i natt, vilket är ovanligt bara i sig - annars brukar reaktionstiden avseende svar på mina nattliga dito vara av betydligt mer segdragen karaktär. Hur som helst så dryftade han frågeställningen: "skulle vi ha skickat en annan låt till Oslo?" Jag kunde inte ge ett rakt svar eftersom jag tycker att situationen är av flerhövdad konsistens.
Frågar du mig personligen så ville jag ju från start ha skickat Alcazar, baserat på det förutbestämda urval som fanns att tillgå (jag ska förtydliga mig lite mer senare).
Ur en annan synvinkel så är det väl självklart att vi skulle skicka Anna (mot undergång) eftersom vår egen nationella tävling har den strukturen att det är majoriteten av TV-tittarna som bestämmer vem eller vad som ska skeppas iväg. Det går liksom inte att säga emot det faktumet. Utifrån det så får man också anta att detta är musik som speglar den breda massans identitet och således är representativt för vårt land. För det här med kopplingen musik och nation är ett så starkt incitament i tävlingens själ att jag vill dra paralleller med tex. fotbolls-EM.
Och då kommer vi in på nästa aspekt - om vi bestämmer oss för att det är tävlingsmomentet som är den dominerande triggern i detta festspel så måste vi anpassa oss och börja tänka i tävlingstermer. Vi har facit på hand, de senaste 5 åren har Europa garvat åt den i deras ögon dynga som vi dyker upp med. Vi är inte med i matchen och har inte klarat av den utveckling som tävlingen har tagit. Ungefär som om Lagerbäck eller Hamrén dyker upp med ett lag som spelar rak 4-4-2 utan understöd eller någonting av dagens moderna fotbollstänk.
Så vad betyder då detta - jo, vi har en motsvarande usel ordförande för fotbollsförbundet - men i det här fallet inte Lars-Åke Lagrell utan Christer Björkman - och vi har en überjävligt dålig förbundskapten i det svenska folket som inte fattar vad som krävs för att tävla. Med andra ord avgå! För tittar vi på Sverige som musiknation så är vi egentligen en innovativ stormakt, och dessutom mångfacetterad. Vi har stora erkända artister och framförallt har vi megastora producenter och låtskrivare (Det är bara och titta på det paradoxala att dessa utnyttjas av andra nationer i denna tävling).
Så summa sumarum är att Christer Björkman har kört in i väggen nu - antagligen under det ok som SVT utgör där bredd och mångfald hyllas högre än strömlinjeformat. För att tillgodose varenda pressumtiv tittare så urholkas kvaliteten på det inhemska startfältet. Vi skulle kunna fukka hela tävlingen och plocka hela topp-tio om vi bara ville men då krävs det förändringar. Eller så får vi svälja bitterheten och likt England ta det hela med en nypa salt - eller varför inte som förorättade Italien som drog sig ur hela baletten och bara satsar på den nationella tävlingen.
MEN, det som stör mig mest är den utbredda kappvändarmentaliteten som genomsyrar detta putteland och där självinsikten är obefintligt. För som vanligt så är det ju Europa som inte förstår och att man därför kan, citat: "lägga ner hela skiten". För alternativet föresvävar ju aldrig någon. Och vilka står längst fram i frontledet med högafflar och spadar värdigt det bonnadrängstänkande som yttras - jo, den urholkade samling statister som signerar sina visitkort med "journalist". Bedrövligare yrkeskår utan uns av stolthet vet jag inte om det går att uppbringa. Snart är bara SvD och Dagens Industri läsbara.
Men allt detta ska inte få förstöra den glädjens fest som jag tycker att detta färglada skådespel utgör. Ikväll är det fest med vin, kvinnor och sång. Den gamla schlagerräven AK dyker upp i min crib, och med vår DJ i släptåg. Med sig har de även halva delikatessdisken i tapasformat, så gastronomisk förlustelse är bara förnamnet. Jag har ju jobbat sen kväll den här veckan och således missat sändningarna från semifinalerna - så jag ligger helt klart efter. Har prickat några snabblyssningar på nätet och i alla fall hittat ett charmtroll som sticker ut - det får bli min favorit ikväll, fast mycket osäkert om det räcker till seger. Tysklands Lena Meyer-Landrut med Satellite.
.JPG)
