Som borgerlig arbetare har jag inga direkta åtaganden denna parasiternas högtidsdag, därför beslutade jag mig för att låta dygnet gå i premiärernas tecken.
Med den insikten som ledstjärna så korvade jag mig i mina najko-tajko och begav mig ut, glad i hågen, på årets första Ören-runda. Husen, tennisbanorna, Stenstrand, flanörerna och de bofasta arbetarna var alla på plats... långt borta från bidragsidkarnas taktfasta marscherande och trummande. Jag må ofta utge mig för att vara en renodlad och dedikerad asfaltslöpare - men tro mig, inget går upp mot grusvägen på Ören med blickfång ut mot havet och Landsortsfyrens mäktiga gestalt.
Väl tillbaka så fick jag ett, kan tyckas, galet infall och krängde av mig hela stassen och trippade ut i ett 8-gradigt hav. Känslan i benen försvann direkt - vilket gjorde det hela mer uthärdligt, om än inte skönt. Eller säg så här, just nu - efteråt, känns det förbaskat friskt och skönt. Och jag kommer antagligen att göra om det i morgon - man vill ju som svärson föregå med gott exempel och spara på vattnet - eller nåt...
Snart vankas det lunch - ska bli gott, för nu kurrar det lite extra i en annars livlig mage. Efter det är det dags för dagens tredje premiär. Sjöbodarnas restaurang nere vid Ankarudden ska tydligen stoltsera med en ny ägare och tillika en ny uteservering. Vad passar då inte bättre än att insupa lite eftermiddagsfika där... Ja det kanske till och med slinker ner en Landsortslager, men säg inget till länsman.
Appropå lager, så blev det hyfsat sent för vissa igår kväll nere vid Stensvik där Per-Åke höll hov och eldhav. Mormor, DJ och jag tog dock vårt förnuft till fånga lite tidigare och agerade förpatrull på stigen hemåt, där en silverfärgad måne kastade trollska skuggor...eller ja, det var väl snarare de stigkantade träden som kastade själva skuggorna - men det lät bättre så.
Vi säger väl så så länge då...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar