I bland krävs det inte så mycket för att väcka liv i melankolin hos en 70-talists sorgfria själ - ni vet, vi som aldrig tar något på allvar och ser åldrandet som en pervers deffekt - det kan räcka med så simpla saker som ett möte med människor som passerat revy eller en låt som spelas på radion. För där bakom den glättiga fasaden vilar ofta en längtan efter det som var - det paradoxala är att vi samtidigt alltid ska vara först med det som "är"...
Nåväl, ibland kan det vara så enkelt att det är en varm sommardag i kombination med kalla öl och en flaska rött till maten som fungerar som accelerator - Lägg därtill den smått ångestframkallande upplevelsen att brutalt bli nerstucken i höjd med Gästhamnen när man begav sig ut för att se Brolöpet på nära håll. Jag har dock hyffsad koll på förövarna - innan det blev helt svart så hann jag se att det stod vaccin-båten på deras jackor.
Skämt å sido - på pränt kan det som upplevs som melankoli te sig ganska fjuttigt - och när jag läser det här i morgon så kommer det vara den vanliga Papi som garvar åt sig själv. Men just nu har jag en hang-up på varför saker blir som det blir ibland. Jag hävdar i ingressen till bloggen att jag tillber ironins skyddsängel - frågan är om Europe tillber samma ängel, för på något sätt känns det som att det är ödets ironi som sänker den gruppen där i början på 90-talet. Samtidigt som man släpper sin allra bästa platta, bästa singelspår och gör sin bästa video så börjar utförsbacken...
"Just like prisoners in paradise So close but yet so far There will come a time No matter who you are When you ask yourself Was it right or wrong For me to turn away but hey We're just children of tomorrow Hangin' on to yesterday "
Och när jag ändå har grävt ner mig i det nattsvarta hål som 90-talet utgjorde så inser jag att motsäger mig själv... Det är en tid som aldrig kommer att komma tillbaka - jag kommer aldrig mer få uppleva glädjen i att skrika från en nervevad amazon-ruta varje helg, jag kommer heller aldrig mer få stå och se oförstående ut när Securitas ringer på dörren och försöker förklara det olämpliga med att ha en fest med en deejay-rigg med strobb, laser och rökmaskin i en tvåa på Bollvägen. Inte heller kommer en Ancient-Dragon skrämma skiten ur mig klockan 4 en morgon i lokalen, dvs. vi sökandes andra hem. Och oavsett vad som händer så kommer Love aldrig se några färger och jag kommer alltid att vara Jimmy-jäveln. Oavsett vad som helst så kommer vi aldrig mer ha så kul som vi haft...
I morgon är dock en ny dag och Papi axlar på sig sin uniform - men långt där inne ruvar odjuret, och vem vet - jag kanske vrider på volymkontrollen på stärkaren i sommar. Se till att vara där då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar