Jaha... är väl ungefär en ganska målande sammanfattning av känslorna efter premiären av superettan årgång 2007. Öster och Häcken ställde upp på en för säsongen helt okej gräsmatta, med 4000 förväntansfulla åskådare på anrika Värendsvallen. En av få öststatsarenor som finns kvar i Sverige - fullt utrustad med betong, taggtrådsstängsel och breda löparbanor.
Spelet lämnade heller inget åt fantasin då de förutsägbara felpassarna och det eviga tjongandet på ytor som ingen sprang på var frekvent förekommande. Två kombatanter som förväntas gå upp till det allsvenska finrummet då serien summeras i höst kände på varandra med ett något avvaktande spel. 1-1 hade nog varit rättvisast (eller mest rättvist) - men då den småländska snålheten gjorde sig påmind genom att tränaren Giles Stille valde att spara på resurserna, och därför släppte in kraftpaktet Ryan Johnson för sent så tackade Arselhålan med att forcera in 2-1.
Därför kändes det på något sätt som en tröst när Punanen Sonny FC vann sin seriefinal i Hattrick mot IFK Djurgården med 2-1 på Collymore Memorial. 3 raka segrar och en defensiv som skulle ha fått Lasse Falk att gråta av lycka gör att jag ser framtiden med tillförsikt an.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar