Jag lovade att vara tillbaka efter nyår men det rätta drivet vill åter igen inte riktigt infinna sig. Måhända är det den depraverade årstiden med sitt humörsänkande mörker eller är det helt enkelt så att jag inte har så mycket mer att berätta för tillfället.
Har kommit på mig själv med att inte tycka så mycket längre. Den forna åsiktsmaskinen har tömts på statements och en viss likgiltighet har smugit sig in. Jag upprörs inte längre av något och de avarter av människospillror som rör sig ute i min egen periferi har bemyndigats med ett slags existensberättigande. Jag har helt enkelt stängt av dem.
Såg den här bilden med barnen på facebook under julhelgen, och den berör med tentakler som jag har svårt att sätta namn på. Den representerar på något sätt min egen vinterdepression som i mångt och mycket gör mig handlingsförlamad och dränerad. Och då ska vi ändå komma ihåg att hittills är det här den bästa vintern sedan 1989.
Men det hjälps inte, mörkret äter upp en inifrån. Den råa kylan förtär livsglädjen och kalasar på orken. Den här pappan behöver sol.
Bilden visar barn i Sibirien framför en UV-lampa. Under de mörka vintermånaderna lider barnen brist på solljus och risk föreligger för rakit (engelska sjukan). UVB-strålningen bidrar till bildandet av viktig D-vitamin.
