Konsumenttest

Ok. jag erkänner... jag fuskade den här söndagen och hoppade över inrutad 30 km-runda. Istället blev det en långpromenad med hela familjen - på vägen körde vi en kvalitetssäkring av det nya utegymmet uppe i Kusens Backe.

Ester gav det en stark trea, och var med på att vi skulle ändra sträckningen på vår egen löprunda så att vi i framtiden kunde avsluta passet här.

Så mycket bättre?

Lördagen fortsatte med Sushikväll och premiär utav årets säsong av Så mycket Bättre uppe hos farmor och farfar på Boda. Och ska vi ta och skaka fram ett utlåtande så vetifan om det var så mycket bättre. Visst - det här är riktig feel-good-TV, och det kändes både familjärt och tryggt att få bänka sig igen. Lite som att få besök av en gammal vän man inte sett på länge. "Men du träffar väl inga vänner?" Nä, förvisso - men jag skrev så med lite metaforiska ambitioner.

Men det som förundrar mig lite är dels varför man inte försöker förnya programmet något, det är ändå säsong fyra vi pratar om. Och varför känns det som att man för varje omgång skrapar allt tunnare i artisternas historia? För mig var aha-upplevelsen de första vändorna just att man fick se och höra en annan bild bakom den person man trott man visste allt om. Lägg till en musikalisk touch av tolkningar och du hade succeprogrammet i din hand. Nu finns det en kommersiell underton som tar udden av det sköra och fina som fanns initialt.

Lill Lindfors då? Jaa... jag vet inte. En myskvinna som vi fick veta ingenting om. Och runt henne tassade sex andra artister med respekten påklistrad som ett dumt flin. Detta genomsyrade även låtvalen och dess tolkningar. Det var knappt det gick att utröna om det var en karaokeversion med sambarytmer eller ett ambitiöst försök att förstöra så lite som möjligt. Och det är just det som är programmets problem just nu. Jag vill inte höra discoprinsessor göra discoversioner och rapkungar stå och rhyma. Tänk vad befriande det skulle vara om Ebbot drog av en hardcorerap eller om Titiyo drog igång ett hårdrocksriff på Sången han sjöng var min egen. Men just det, jag glömde... numera handlar det ju mest om airplay och nedladdningar.

Någon som däremot var nöjd var fjant-Ester som hittade en gubbe med skägg på sin talrik. Myntsamlarfarfar har bråda dagar när nytt regelverk kring nyttjandet av dessa sedlar tas i bruk vid årsskiftet. Passar ypperligt då det behövs både hjälm, stövlar och säkerhetsväst. Tack säger Reine (internskämt).

Ja, den här farsgubben gick inte lottlös han heller - en försenad födelsedagspresent... eller vänta... något som är bortförhandlat kan ju inte vara försenat. Hur som helst så blev han glad för Petter Askergrens 16 rader som nu ska dissekeras under nästa veckas höstlov. Papi och Ester drar ut till ön i mitten av veckan och jag ser framför mig hur vinden viner och hur havet piskar nere vid bryggorna. I spisen sprakar en eld och tillsammans med ett glas vin så skänker de både värme och läsro.

Blir bra skit det. 

Sugar Mama? Hon ska vara hemma och dra in mer dinarer.

gimmie horse!

Summerar en ganska småtrevlig helg som startade upp med första lördagsridningen. Ester har konsekvent och orubbligt nobbat alla inviter till idrottsutövande i grupp och organiserad form. Vilket är väldigt synd då hon är en råtalang när det gäller löpning - grym på fotboll och skulle kunna bli vass på innebandy den dag hon överger enhandsfattningen. Basket? Nej, inte direkt.

Däremot har det alltid funnits ett lyckosaligt flin varje gång det har ridits. Oavsett om det rör sig om en sketen ponny på en stormarknad eller ett fullblod på en herrgård. Samtidigt har ju den här farsan tvekat lite eftersom han och hästar inte riktigt har connectat, å andra sidan är han ju som en avelshingst så varför inte.

Sagt och gjort från och med i lördags kan undertecknad signera sina visitkort med hästfarsa. En årsprenumeration på Din Häst bör initieras - dessutom bör ett par Hunterstövlar och engelsk oljerock inhandlas bums. I väntan på att nästa termins ridskola ska börja vecka 11 så hänger vi på Stall Bergtorp på lördagarna.

Trodde fan aldrig att jag skulle skriva dessa rader...

Papi Jam älskar bra musik

å jag vet att det gör ni också!

den där känslan som uppstår...

...vänta lite Jimmy - är det inte du som är så apatrött på att folk kör en "den där känslan som..." på Facebook och andra sociala medier? Jovisst, men min nya taktik i detta warfare som pågår är att missbruka det så att folk får upp ögonen på hur menlöst det är. Likaså är jag bananaskräkig på missbruket av ordet "då". Då är förfluten form (supinum) och i viss mån tempus futurum i bestämd form vilket gör att meningar som tex. "då var det dags för ännu ett bodypumppass!" låter helt jävla galet. Synd! du missade det passet, det har redan genomförts. Eller "då har man köpt en iphone". När då då? För fyra år sedan? Kanske dags att köpa en ny.

Men som vanligt så är det inte därför jag är här, utan för att beskriva den tillfredsställelse som uppstår när man återupptäcker en skön gammal låt. Rotade runt på mitt kontor som egentligen är en städskrubb och hittade en CD från 2005 nere i en bra-att-ha-låda. Ja det var egentligen en uppsjö av klassiska Papi Jam-hits på den, men ovanstående stack ut sina tentakler lite extra och kittlade farsans memorabilia nerver.

löparglädje, trafikkultur och besvikelse

Bra jobbat Jimmy som Pär Lernström skulle ha sagt. En ny söndag och nya landsvägar som skulle betvingas. Vred kompassuret ett halvt varv och tog ut kurs mot Viksberg, Ladvik och Salemstaden - och det må jag säga att det är en intressant trafikkultur som råder ute på vägarna där. Som referensmall så var det en befrielse att komma tillbaka till Södertälje, och det om något säger ju en del. 30 nya kilometer att infoga i CV:t och ännu en enviromental påminnelse om att  den vedervärdiga vintern knackar på dörren. Nästa helg konfirmeras detta genom vintertid även på urtavlan. Järnspikars som Ester säger det.

Men nu var det inte det jag var här för - farsan och löpning känns som ett ganska devalverat nyhetsvärde. David Beckham däremot, han är alltid intressant.

I slutet på 2011 kom den första kollektionen från samarbetet mellan H&M och Beckham. En stilren och lite sportig edition med artiklar som fungerade lika bra i bingen som under kavajen. Färgerna gick i dovt grått, svart och vitt vilket gav ett sobert uttryck. Det enda dåliga med det hela var att man missbedömt intresset och ganska snart gapade både butikerna och nätshopen tomma.

Man skulle kunna tro att H&M lärt sig något när man till våren släppte kollektion nummer två, men så icke. Beckham hade anslutit till Paris och PSG vilket också kulörmässigt återspeglades på catwalken. Och om man sålde slut snabbt under hösten så var detta bara en viskning mot vad som skedde nu. Undertecknad var snabb och hann införskaffa sig några pieces, men sedan var det stopp. Inledde en mailkonversation... eller fel, försökte inleda en mailkonversation med H&M vilket länge var lönt i helvete - kompakt tystnad. När väl sedan någon orkade förbarma sig med en reaktion så skedde detta i form av ett standardsvar som gick ut på att man var glad över att jag uppskattade deras produkter. Fick ta till storsläggan vilket ledde till ett negligerande svar där man hänvisade till den nya kollektionen som skulle komma i september.

Vilket den också gjorde - men vilken ridå! Tråkiga färgval, tråkig design som för tankarna till mitten på 80-talet och dessutom en ganska obefintlig marknadsföring. Skulle inte förvåna mig om H&M denna gång har byggt ett jättelager och sedan står kvar med hälften om ett halvår. Sådant kallas karma.

Saker du inte visste om Jimmy

3

är antalet gånger som Jimmy plöjt de

47

böckerna i serien Sagan om Isfolket.

Just nu kliar det i fingrarna om en 

4:e

vända - En märklig man det där...

run forrest run!

Söndag och sol på himlen - förvisso varken varm eller hög sådan, men under rådande depraverade grunder fullt tillräckligt för att lura ut farsan på ett långlöp. Dessutom hade avkomman Ester med sitt tonårslynne smitit iväg på födelsedagskalas med de andra tjejerna i klassen uppe på Högbergsgatan.

Lätta löparsteg tog mig genom ett gult och rött landskap bort från stadskärnan ut på landet, ja nästan ända bort till korsningen ute vid ytterenhörna innan jag vände. Kvittot på de lätta stegen inkasserade jag genom glada tillrop längs med vägen. Enhörnaborna vet att känna igen löpargodis när de ser det. Eller så kände de helt sonika igen den gamle hemmalöparen.

På tillbakavägen svängde jag av och tog gamla vägen mot Bårsta för att flashbacka lite i de gamla skolkvarteren. Såg att det kommit upp stora röda bokstäver på den fina gamla byggnaden, vilket påminner mig att jag måste googla - jag har dock mina aningar hmm... KRISTALA.

Avslutade med att beta av Vasa handelsområde i jakt på lite registreringsskyltar - men därav intet. Får nog nöja mig med lyckodagen tidigare i veckan då fru Fortuna delade ut sju stycken på ett bräde.

självrespekt

Tänkte ge mig på att sila mygg och svälja kameler samtidigt som jag säkert upprör en och annan boklåda. Och då ska man ändå betänka att det är vinsverige som jag ger mig på, för hur är det egentligen med självrespekten. Eller är ni köpta hela bunten? Om inte annat så känner jag att vi måste bringa lite ordning och reda i träsket.

Parallellen jag väljer att dra är hur man väljer att marknadsföra nya litterära alster. Ni vet hur det går till, en bok släpps och man inväntar recensionerna. Har man tur så får man erkännande och betyg från de stora drakarna vilket man sedan kan använda i reklamblänkare i olika medier. Funkar inte det så får man börja dammsuga landsortspressen efter kulturredaktioner som inte är lika skitnödiga. Vill det sig riktigt illa tvingas man klippa och klistra för hitta embryon till lite positivism i de totala sågningarna. Allt för att sälja.

Jag vill tro att vinsverige skulle vara bättre men det är fan tveksamt. Det räcker med att slå upp fredagseditionen av Metro för att överösas av superlativ rörande viner i 59-kronorsklassen. Och jag vet vad ni tänker nu... ditt snobbiga as - men låt oss hejda oss lite innan skampålen släpas fram på Stortorget. Jag säger inte att det faktiskt skulle kunna finnas lite guldkorn i de lägre prisklasserna - det händer faktiskt, men på något sätt måste det börja sättas i perspektiv till olika kriterier. För om de här vinerna, som dels är okategoriserade utefter druva, ursprungsland, årgång och syfte är "femmor" - vad är då riktigt premier league-vin? Också en equal femma? 

Jag uppmanar härmed till lite sans och självrespekt bland våra vinrecensenter - för som det är nu så spelar ni bara distributörerna i händerna. Och jag hoppas verkligen inte att det är det som är meningen, eller att det är det som ni får betalt för.

Så vi kan väl göra om och göra rätt - kanske redan från och med den här helgen. Låt oss sänka femman på shirazen från Santa Ana (Argentina) som var den här "veckans undisputed fynd" till en mer rimlig svag trea. Blev ju tvungen att testa - inte varje dag man får ett klassvin för 59:- - och på något sätt så blev lögnen uppenbar när jag på lördagen satsade på ett mer säkert kort i form av en årgångs valpolicella ripasso från mitt kära Italien. Och visst man kan säkert åberopa att smak är personlig - fine - men ni kan fan aldrig få en Suzuki Alto att spela i samma komfortklass som en Audi A6. Unless they bought you.

snålheten bedrar visheten

Kommer ihåg hur satans smart jag skulle vara förra året och körde the budget style - vad kunde gå fel? Typ allt... Istället för en vinterjacka och ett par vinterkängor så slutade notan på två jackor och två skor eftersom skiten föll apart. Och två gånger budget blir dyrare än en gånger kvalitet. Jag gör om och rätt i år.

ljuset i mörkret

Dom är här nu!

Blev fyra stycken igår.

Finns ingen anledning att tro att det ska bli färre idag.

Aleks is back

cityslack

Första hemmahelgen på flera månader och vi lät den kickstarta med temat rörlighet. Hämtade upp Ester på skolan i fredags och drog sedan direkt till Saltskogsfjärden för MTB-träning och pappan springandes bredvid, bakom och stundtals framför när han la i några extra växlar. Därefter lite tempovarv på innergården innan vi smög in och roddade fredagsmysmiddag. Idol på TV'n och lite lycka från det knotiga huvudet i glaset.

Lördagen tog vid där fredagen slutade med avseende på just rörelsebiten. Morsan jobbade så Papi och Ester brände av en promenad på över en mil där flickebarnet fick idka fartlek mellan lyktstolpar, trädstammar och papperskorgar.

Övriga plus från lördagen:

* Fick heja på Jani som svepte förbi med rutan nedvevad. Han mumlade något om Patricia.

* Gjorde äntligen slag i saken - ett litet steg för en människa, men förstå vilket gigantiskt kliv för mänskligheten. Papi beställde Viaplay och firade triumfartat med tre matcher där Liverpool var kronan på verket. Följer upp detta under söndagen med Arsenal och PSG. I'm in heaven.

Nu kan man ju inte bara sitta och glo på fotboll hela helgerna när man har proklamerat att den gick i rörelsens tecken. Därför brände farsan av ett långpass på söndagsförmiddagen innan han ryckte Ester ur fördärvets grep och släpade med henne till Sydpoolen för simträning. Det är dags att bärga nästa gäng med simmärken och då går det inte att ligga på latsidan. Och ni kan vara lugna, det blev även 90 minuter vattenrutschbana också. Så alla var nöjda och glada.

Helgens minus:

* Inser att slaget är förlorat - de ljusa fina sommarfjunen på ben och armar har nu återgått till äckelmörkt.

* Och apropå kroppsbehåring... sitter det i hårsäckarna eller är det djupare arvsmassa som gör att man måste bete sig helt utan hänsyn i offentlig miljö bara för att man har hårig rygg? Note to myself... badvakt verkar vara ett avslappnat jobb.

* Rösti

härmapa

avklätt

Såg ni matchen igår? Napoli stod också och tittade på - och det vet i fan om inte de var lite imponerade även de. Och nej, jag är inget stort fan av Arsenal - långt ifrån - men jag älskar fotboll och vet att uppskatta vacker sådan. 

För att ge en rättvis beskrivande bild av föreställningen så var det nästan som att se Arsenal årgång 2003 rulla upp anfall efter anfall med överlappningar och kvicka instick. Ni kommer väl ihåg det böljande och vägvinnande spel som anfördes av bla. Henry, Vieira, Bergkamp och Ljungberg med flera... så vägvinnande att man sprang hem hela Premier League obesegrade,

Özil... vilken lirare. Vilken bollkontroll och första touch. Och vilken precision i både löpningar och pass. Grattis Gunners.