stolpskott

Så här i början på året så är det ju lite kutym med topplistor och utnämningar - den här bloggen vill naturligtvis inte vara sämre - så därför presenterar vi ÅRETS STOLPSKOTT. På bilden ser ni Södertäljes i särklass mest nedkörda trafikskylt. Jag ljuger inte om jag säger att det rör sig om ett par gånger i månaden, och igår kväll när jag kom hem ifrån jobbet så låg den än en gång som en märla kring sin egen axel. Men likt en hydra var den återställd nu på förmiddagen.

Vet inte riktigt varför det är så, och jag om någon kanske borde veta eftersom jag backade ned den midsommarafton 1993. Och nu vet jag vad ni tänker... men jag var inte full... inte än... det var på morgonen. Pang sa det i alla fall eftersom jag tog sats från slutet av gatan, men på den tiden var bilarna lite annorlunda konstruerade så på en Volvo 242 syntes inte ett spår.

onödigt vetande

För skojs skull checkade jag av vilken deltävling flest slutvinnare har kommit ifrån sedan det infördes 2002. Tänkte att man kanske kunde få viss vägledning därigenom. Resultatet fördelade sig så här:

1. 1 st
2. 3 st
3. 2 st
4. 5 st

Det skulle i så fall betyda att det föreligger stor chans/risk att Army of Lovers springer hem hela faderullan. Det som talar emot dem är att i märkligt många fall - oavsett deltävling - så är det låt nr. 8 som har vunnit. Och det i sin tur skulle betyda att Ulrik Munther står som kingen i Friends Arena om sex veckor. I morgon kväll får du förresten facit för lördagens tävling, titta in då.

Annars rullar förberedelserna på här hemma... Discokulan är putsad, byxor och skjorta är strukna, kvällens meny är bestämd, våningen ska ajaxifiseras, golv ska bonas och fönster ska putsas, spellistan är påfylld, vin dryftas, sängkläder är tvättade - ja ni ser, inget lämnas åt slumpen.

årets vinnare(?)

känner ni att pulsen börjar öka... vi ska till Karlskrona på lördag...

resan börjar nu.

Moilanen... mjölnaren

Det har sin tjusning med att bo i ett kvarter med utstuderat många trygghetsboenden för äldre. Vet inte för vilken gång i ordningen samma episod spelas upp per revy.

- Oj oj oj... hej!

- Hej där!

- Är det inte min tur att tvätta?

- Svårt för mig att svara på, men rent tekniskt så är det omöjligt för mig att komma in här om jag inte har bokat tid.

- Men jag är säker på att jag bokade den 30:e.

- Jo, men det var igår. Idag är det den 31:a.

- Jaså, jaha... jaha... vad gör jag då?

- Alternativt bokar du en ny tid eller så får du köpa nya kläder...

- Ja, du är rolig du.

(mmm... jag vet.)

and we have no winner...

...så Ploppen går till Jimmy. Det såg väl vem som helst att det är Kris Kross.

Högaktuella för en comeback. Pengarna tryter väl.

dagens nynn (6)

Och anledningen till det kan ju knappast vara särskilt svårt att lista ut... Det börjar ju den här veckan hörru! Titta in lite senare i veckan så får du som vanligt facit före alla andra.

gympa

den här träningsformen kryssfitta - kan det verkligen vara något... jag är tveksam.

bitterpöblen

Jimmy... bitterpöbeln har börjat knorra igen - jag tror du får förklara hur det här med skatter, i världens näst mest skatteförtryckta land, egentligen fungerar igen.

Tänk er att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1000 kr.Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär såhär:

- de första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; 
- den femte skulle betala 10 kr; 
- den sjätte skulle betala 30 kr; 
- den sjunde 70 kr; 
- den åttonde 120 kr; 
- den nionde 180 kr. 
- den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr. 

De bestämde sig för att betala notan på det viset. De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen - tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt. "Eftersom ni är så bra kunder," sa han, "ger jag er 200 kr rabatt på era middagar."Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. 

Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt som vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin "beskärda del"?"

De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota ungefär proportionellt, och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. 

Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, 
- den sjätte fick betala 20 kr, 
- den sjunde betalade 50 kr, 
- den åttonde 90 kr, 
- den nionde 120 kr, 
- vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590. 

Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat. 

"Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr,"började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: "men han tjänade 70!" "Precis," sa den femte personen. "jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!" "Det är sant!" skrek den sjunde personen. "varför ska han få 70 kr tillbaka När jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!" "Vänta ett tag," skrek de fyra första unisont, "Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!" 

De nio personerna skällde på den tionde och kallade honom för Dracula då de tyckte att han sög blodet ur de fattiga. 

Nästa kväll kom inte han till middagen, skönt tyckte de andra nio, satte sig ner och åt utan honom. När så notan kom in upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.

Ge mig!

Alla hjärtans dag snart?

guess who

Okej, vilka har vi här då? Rätt svar belönas med en Plopp.

Svar lämnas med fördel i kommentarsdelen.

Vinnaren utses på tisdag.

Klass 1b

Det här med Ester och hennes läsning har bara exploderat - hon slukar ord och meningar var än hon kommer över dem. En tur genom centrum med middagshandling är som ett retroaktivt läxförhör. Fantastiskt kul att se att vårat tragglande med ordlekar och ljudande nu har gett ett tidigt resultat. Och hon verkar dessutom tycka att det är riktigt kul - fast det lyder nog under "förklarliga skäl". Dessutom "appas" det korsord i parti och minut på iPaden så det står härliga till.

Tyckte därför att det var på sin plats med en liten belöning - så efter tips från hennes svärmor Alex så droppade vi förbi bokhandeln och greppade första delen i Helena Bross serie om "Klass 1b". Finns en uppsjö av lättlästa böcker som handlar om typiska vardagshändelser för en liten ettagluttare - perfekt! Min tanke är att jag läser den första boken som en introduktion, och för att väcka intresset - sedan kan vi fortsätta med att växelläsa varannan sida. Det här blir bra.

note to myself

Idag har jag för första gången i mitt fyrtioåriga liv tillrett stuvad spenat åt mig själv. Så det är så sant som det är sagt - det är aldrig försent för första gången... I morgon tänkte jag ta mig an Fugu.

en sån där vecka

Det är inget kul just nu... i morse var det -17 grader när jag lubbade iväg till jobbet och inkasserade årets första blodsniglar i snoret. Det som tidigare har varit startskottet för begreppet vinter - men jag fattar ju själv att jag inte kan komma i slutet på januari och proklamera en sådan sak. Inte när man är så erbarmligt trött på allt vad snö, kyla och frusenhet heter. Den här glåmiga perioden fram till april är grogrunden till nordiskt själmordslynne - usch och fy.

Inte blir det bättre av att både jag och Ester är sådär halvrackiga. För risiga för att det ska vara kul, men för friska för att vara hemma. Ni vet den där olustkänslan av att det pågår en strid i kroppen som böljar fram och tillbaka. Vi här på utsidan gör vad vi kan genom att lustbomba kroppen med c-vitaminer och morot - men det vetifan om det hjälper. Får nog bränna av ett spinningpass ikväll för att dränera lite.

P3 Guld - dagen efter

Swept away by P3 Guld? Jaså inte du heller...

Vet inte riktigt vad det var, men den där rätta känslan vägrade att infinna sig. Försökte mig på en hobbyanalys som vidrörde aspekter såsom en groende förkylning hos farsan, ett ganska tamt artistuppbåd där i alla fall Timbuktu försökte få igång publiken i sista akten. Eller var det det förutsägbara vinet på vardagsrumsbordet som var boven i dramat...

Nja, jag tror att det är flera faktorer som tillsammans binder ihop det hela. P3 i min värld har tappat lite av den identitet som jag avgudade för några år sedan - visst, man har tveklöst det mest varierade musikutbudet på radiohimlen och ingen instans gör mer för svensk musik än dem. Men ändå känner jag inte lika ofta den där röda linjen som fick oss att utbrista i "damn, det här är riktig P3-musik. Jag har med handen på hjärtat blivit en ganska otrogen slampa som nu förtiden hänger på Metropol och det enbart på de musikaliska premisserna. Men någonting är det... jag menar förr spelade det ingen roll vilket program på P3 man rattade in - det sköna flowet, den skruvade humorn och de ironiska utfallen fanns där, vilket fick en att skratta både rått och hjärtligt. Inte idag... Och bara ett sådant faktum att jag knappt drog på smilbanden under Olof Wretlings monolog igår sänder ut starka varningssignaler - tro mig.

Men du kanske börjar bli gammal? Jo förvisso - men då hade det väl varit troligare att jag hookade upp med P4 istället för att hänga med kidsen på Metropol. Är det så illa att jag måste kliva in på någon mediautbildning i Nacka för att sedan revolutionera P3. Jag plockar med mig Henrik Blomqvist från Metropol så gör vi den bästa radio som någonsin skådats... eller lyssnats.

Övriga intryck från årets gala då:

• Är inte Scandinavium lite för stort... intimiteten har försvunnit - och kanske en ännu viktigare fråga: Är det inte dags att komma hemma till Stockholm snart. Både Musikhjälpen och P3 Guld tar kategoriskt omvägar förbi huvudstaden.
• Snygg dekor och scen som vanligt, men varför så ofta det sjukhuskalla vita ljuset som lyste upp hela hallen och förtog clubkänslan. Såg både kallt och ödsligt ut stundtals - ingen partyhöjare.
• Betala för sms för att kunna rösta på staliga P3? Nä, vet ni vad - jag är inte snål... eller jo lite, men mest är det en principsak. Därför fick ni ingen motivering av mig i år.
• Castingen av programledarna... hm, Martina Thun kändes tyngd av stundens allvar och fick inte direkt någon hjälp av en något apatisk Soran Ismail som hade sin taktik klar. Om jag låtsas vara lite coolt ointresserad så märker nog ingen att jag känner mig  obekväm i detta forum. Men har man sett honom i sitt rätta element så vet man att han brukar droppa sina sköna one-liners med både frenesi och finurlighet. Nu kändes det mest krystat.
• Linnea Henriksson - jag gillar dina radioalster - men ibland är uttrycket less is more inte helt malplacerat. Förvånansvärt svag liveröst och då hjälper det inte att försöka backa upp det med eufori och vansinne på scenen.
• Kvällens höjdpunkt är tveklöst Sorans travesti på SHM:s uttryck "Were gonna fuck this club in the pussy" omvandlat till valspråk för kungen på våra mynt.

Ja, lite så tänker jag då...

Jack Frost

And we have a new leader...

Tror inte det undgick någon att Jack Frost svepte in över Svedala och klädde landet i gnistrande iskristaller. Inte att döma av inläggen på FB i alla fall - tröttnade någonstans efter åttiosjunde inlägget som förkunnade att det var minusgrader utomhus... no shit, liksom. Packade istället in familjen i lakritskatten för en tur till Kungens Kurva - på agendan stod IKEA, Systembolaget, O'learys och bio i nämnd ordning.

Sedan Ester blev tillräckligt gammal för att kolla på film så har vi plöjt all animerad sådan som går att uppbringa. Det fanns en tid då jag var skeptisk mot dessa skapelser, men i takt med att ålder och föräldraskap har hunnit ifatt mig har jag lärt mig att uppskatta dessa. Kanske till och med lite mer än Ester. De har alla ingredienser som en matiné ska ha - det onda mot det goda, den svages kamp mot den starke, hopplöshet och förtvivlan som byts mot framgång och glädje, sann vänskap och budskapet om rätt eller fel.

Dessa fantastiska filmer framstår mer och mer som fulländade skapelser och fram till dagens datum har jag hållit UPP som den bästa av de alla. Den viktigaste ingrediensen för att en sådan här film ska hamna på min topplista är att storyn står ut lite extra och att det runnit en och annan sentimental tår ur ett fadersöga. För just dessa strängar är producenterna ofta experter att slå an på. Idag såg vi "De Fem Legenderna", och den hade allt! Och då menar jag verkligen allt. Men framför allt så födde den en ny hjälte... Jack Frost. Om du har spelat och bedårats av Kingdom Hearts-serien så kommer du att förstå vad jag menar. Och jag hoppas innerligt att det redan har planerats en uppföljare. Men fram till dess får jag se fram emot en annan favorits 2:a - Dumma Mej dyker upp senare i år och vi kommer att vara där.

Vilka är förresten era favoriter?

Vad hände?!

Jag hade mina aningar - och farhågorna besannades... Petter släppte nytt alster igår och jag misstänker att om jag gräver lite djupare så kommer det visa sig att det är Göran Greider och Janne Josefsson som har droppat lyricsen. Likaså är det ganska uppenbart att det är Sveavägen 68 som backar upp detta ekonomiskt. Än mer troligare är det väl att den här hiphopskallen kommer att dyka upp en röd scen i Almedalen senare i år... äh..nä jag vet inte alltså. Eller så är det så enkelt att snubben är smart och rider på den bittervåg som bäddar in detta land just nu - fast mest troligt är väl att han har blivit gammal och gnällig. Och det vet jag precis hur det är.

NÄ, SAKNAR GODA DAGARS MAGI NÄR DET GICK BRA!

Army of Me

Den här farsan har ju som bekant varken tid, råd eller utseendet med sig längre för att agera modeorakel på stadens gator längre - samtidigt kan jag inte låta bli att outa lite när jag springer på något intressant.

Har precis upptäckt Army of Me - ett svenskt företag som startade 2008 med en småskalig produktion. Första setet som släpptes 2009 innehöll 8 pieces. Sedan dess har de båda grundarna Daniel Wahlberg och Richard Sjöblom sett sitt renomé växa och är nu en aktör att räkna med, även på internationell basis.

Designen är militäriskt strikt med lekfulla drag, snitt och accessoarer. Prismässigt kanske lite i överkant i förhållande till materialkvalitet - men ovanstående blazer skulle jag inte säga nej till.

din guru, pastor, ditt kall

Tillhör du dem som upptäckte Olle Ljungström i samband med senaste säsongen "Så mycket bättre"? Kan ärligt erkänna att jag aldrig var ett större fan av Reperbahn way back på 80-talet, men i början på 2000-talet så introducerade hon mobilmastkramaren i Hölö mig för hans samlingsalbum "Bäst". Hittade flera guldkorn där och när han sedan några år senare teamade upp med Fronda i ovanstående alster så föll flera bitar på plats.

Älskar hans eftertänksamma dryghet med ett leende i mungipan, likaså hans lingvistiska ambitioner att töja och tänja med det svenska språket utan att på något sätt skända det. Offra fyra minuter på den här låten och lyssna in texten - oavsett vad du tycker om svensk hiphop.

På begäran

På begäran... grabbarna på jobbet har tjatat lite - har även fått signaler från andra håll. "Du får ju lägga upp bilen i dagsljus så att vi får se den". Kan ju låta märkligt - men de här människorna vet, att bara för att den här farsan greppar ny wagon så innebär det inte per automatik att den kommer att rulla på stadens gator.

Men idag förlorade den faktiskt oskulden - kände tvånget att sätta på de tråkiga vintersulorna eftersom jag har lovat bio på lördag. Skar lite i kropp och själ när jag såg hur trippmätaren passerade första milen - fan, nu är det ju inte längre en ny bil. Skulle tro att den turen i runda slängar kostade en trettio papp. Därför känns det rätt rimligt, eller i alla fall ett försök att övertyga mig själv om att jag sparat 8 hunkor genom att agera eget däckhotell när jag nu står i badrummet och spolar däck. 

ålderstecken

Jag vet vad ni tänker - och jag tror fan att ni har rätt... Det är någon som börjar bli gammal. Att bunkra vid reapriser är väl ett ålderstecken om något. Kan eventuellt kallas visdom också - och än så länge håller jag fast vid regelverket att det måste vara en produkt som jag använder i vanliga fall. 

Willys 11:-

Men du har ju snaggat bort allt hår!

Finns generande hårväxt som behöver tvättas ibland.

dagens nynn (5)

Det har varit en påfrestande vecka med vab-eli-bab måndag till fredag. Lyckligtvis har den snälla goa mamman och jag kunnat pussla så att det inte blivit så mycket frånfälle från jobbet - dock ändå tillräckligt för att Ester och jag ska börja gå varandra på nerverna.

Därför var det kanske inte medicinskt motiverat att släpa ut henne på en tvåtimmarspromenad i kylan, men väl för husfridens skull. Och någonstans där i den piskande snökylan så slogs jag av den värmande tanken att det bara är tre veckor kvar till årets kanske viktigaste 6-veckorsperiod: Cirkus Melodifestivalen!! Äntligen fram med galauniformen igen, låt vinet flöda och den goda maten oss göda. Det är Christer Björkman showtime!

Jag ska inte gå in på tankar och förväntningar kring årets startfält idag, men där i kylan så fick jag en gammal bortglömd goding på hjärnan som jag började nynna på.Kommer ihåg att jag gillade den då 2004, men hade glömt hur medioker själva utstyrseln och scenspråket var. Fast rösten är det ju inget fel på. Jag tog ned den när Ester och jag körde varannanönskningen till fredagsmyset, men hon var inte så imponerad. Undrade mest vad den där gummigubben som står utanför Budo Fitness på Dalgatan gjorde på scenen...

Håll om mig

Efterlängtat! På onsdag droppar äntligen Papis mayn ett nytt alster tillsammans med Daniel Adams-Ray. Eller mayn... kanske inte lika mycket längre. Vi har gjort ett par skilsmässor på sista tiden. Dels det här med bilen som ni kunnat läsa om tidigare på bloggen. Dessutom har det varit lite jobbigt att se hur Petter goes-vänstervriden-politik på Twitter under hösten och vintern. Vart tog "Det går bra nu-konceptet" vägen? Visst hiphopen förändras och har väl i grund och botten alltid varit politisk. Men cashen på fickan-attityden kändes mer äkta än att spotta och frusta mot Jan Björklund.

Musikmässigt är vi dock oskiljaktliga  och det ska bli ett nöje att få ligga med lite schyssta beats igen.

It's a Sony!

Hallå där! det är Sonybögen här som sänder direkt från det rum som är beklätt med kakelplattor här i våningen. Har suttit här sedan i förmiddags och tokonanerat över Sonys nya 4K-TV-apparater. Ska tydligen komma i upp till 84 tums storlek.

Design, storlek och prestanda får ju det där premium-3D-kitet som jag tävlade hem från Café att blekna och kännas lite yesterday. Kanske dags att branda Ronnie med ett Y igen.

Tossen

Hå hå lilla hjärtat! När Ester var pytteliten så fick hon massor av apor och andra gosedjur, sälvklart uppskattade men det var speciellt en som vann hennes hjärta. Tussen, en liten regular elefant från H&M av alla ställen och från dag 1 har de varit oskiljaktliga. Men tidens tand tär och sätter sina spår och av ursprungstyget syns inte mycket. Dessutom har elefantkraken börjat släppa i sömmarna och dessutom tappat en del stoppning.

Detta har bekymrat min lilla kärlek så till den grad att hon numera inte vågar ha med sig honom i sängen - av rädsla för att han ska bli mer skadad. Hon har grubblat mycket på det här och innan jul så fick hon syn på en liten krabat hos PoP. "Han kan bli nattkompis! Så kan Tusse få sitta på hyllan."

Sagt och gjort - hon har sparat delar av veckopengen, och med ett tillskott från gudfar så var det igår dags att vittja spargrisen. Hon fick räkna själv och vi kunde snart konstatera att det räckte. Så det var en stolt liten sjukling som rödögd och hostig stegade in i butiken och langade upp lite kosing. Och ikväll sover Tosse - Tusses stand in - bredvid ett nöjt litet yrväder.

Pappa sover med sin RealDoll, så honom går det ingen nöd på heller.

KUKEN (+28)

Sådär ja... det tog sin runda lilla tid, men nu är Papis lilla lakritskatt ingonad i garaget där den står å kurrar och spinner. Bortblåst är farsans aversioner mot den långa väntetiden - balsam på såren blev en blomsterkvast och lite prylar samt ett proffsigt bemötande. Jag säger inte att jag är blown away ännu - det återstår att se när det blir dags för service och dylikt, eller när den här ljudfascisten börjar lägga örat mot plåten. Just nu njuter bara av den oslagbara nybilsdoften, det är verkligen något speciellt med den.

Men så var det det här med regnumret... kanske säger det mer om mig och mina mindtwists - men jag associerar det till KUKEN - och det kanske passar. Och så illa som det var med den första Peugeoten - WPK - är det ju långt ifrån. Och med det så var det sista gången fransmännen nämndes på den här bloggen.

en katt bland hermelinerna

Crap också! Vi som har slagit oss på brösten och high fivat oss själva eftersom vi lyckats hålla flickebarnet ifrån de rätt genomgående usla produktionerna på tex. Nickelodeon och Cartoon Network. Istället har hon trofast hållit sig kvar och uppskattat de ofta lärande och genomtänkta programmen på SVTb.

Men så hände något, och likt en colatorsk så abstinensar Ester runt och ylar hela tiden om någon Gumball, eller "Gambo" som hon själv uttalar det. I min värld är det en halvsuspekt biltävling som egentligen inte är en tävling utan mer ett sätt för rika medelålders män att få visa upp sina pojkdrömmar och laja runt lite.

Nu säger jag inte att programmet är källan till en generations förfall. Och inte ens i närheten lika uselt som Svampbob, Ed, Edd och Eddy eller Johnny Bravo - men låt gå för jävligt suspekt och enerverande. Vad gör till exempel en T-Rex där och varför pratar alla i falsett med en massa lillgamla klichéer. Nåväl, man kan inte få allt och det kunde vara värre... Max & Ruby-äckligt typ.

Uppräkning (+25)

Du! Funderar du på att köpa bil? I så fall kan jag nog ge en liten rekommendation... förutsatt att du gör det mest som en kul grej och inte så mycket för att du egentligen behöver en bil. Audi Södertälje. Fantastiskt trevliga - de hör av sig lite då och då och snackar lite om leverans och sånt. Ibland ramlar det in ett mail eller ett brev med en nyckelring, ni vet skolad kundkontakt. Det enda som inte ramlar in är bilen... nu är vi uppe i 25 dagar sedan aviserat leveransdatum.

Note 1: Såg förresten under julledigheten när jag gick förbi garaget - ni vet den där tomma rutan inomhus som jag betalar 700:- i månaden för - att Svarta Pannan bytt namn. Det var ju i och för sig väntat eftersom det föll på sin egen orimlighet att försöka bedriva en restaurang med mat från alla världens länder på en rätt anonym bakgata. Under ombyggnationen så förkunnades det att man kunde vänta sig ett nytt spännande koncept - fan vad kul tänkte jag då. Jag som lite i smyg går och drömmer om en slowfoodinrättning med sina rötter i cajun och kreolsk mat från Louisiana och New Orleans. Och då tänker jag inte på den lite sötaktigare och fruktbaserade kreolen från Västindien utan det rökiga, heta, jazziga woodo-köket.

Och kan man inte få det så skulle jag gärna se ett Nordafrikanskt försök med mycket lamm, couscous och mynta. Så vad blev det då? Hade någon gjort ett genidrag för att med sin särprägel bredda rörelsemönstret i vårat lilla sönderskjutna centrum? Inte då... tydligen var vi i behov av ytterligare en libanes som lystrar till namnet Shahrazad. Hallelujah, helgat vare ditt namn, tillkomme ditt rike...

Note 2: Har förutom sedvanlig träning ägnat dagen åt att så smått plocka ned julen - en fantastisk frihetskänsla. Och vet ni... på bara någon  vecka så har dagsljuset förlängts med 20 minuter. 15.07 idag... och det är ju snart.

kompis

I skuggan av det faktum att min bil fortfarande lyser med en generande frånvaro så har det tydligen pangats här i kvarteren idag. Jag var på plats två timmar innan och kollade att allt var lugnt - detta hindrade dock inte ett ganska talanglöst kompisgäng ifrån att utföra ett rån mot en guldbutik. Eller kompisar och kompisar... jag vet inte. På de filmer som återgett händelsen i aftonpressen så ser man klart och tydligt hur den rånare som sköts ned blir överkörd och kvarlämnad av flyktbilen. Själv hade jag nog gett upp vid det läget - det är ju ganska uppenbart att den som sköts kommer att identifieras och att kopplingen till övriga medlemmar i ligan blir uppenbar. Om inte annat av dennes anhöriga. Sedan kan man ju fråga sig hur intelligent det är att genomföra ett rån mitt i lunchrusningen. En annan intressant aspekt är hur det kunde vara så många beväpnade civilklädda poliser på plats så snabbt. Tyder på att man har haft koll på att något var i görningen.

Bloggar och Facebook har gått varma under dagen och folk är uppgivna, förfärade och ilskna över vad som händer i staden, och det är väl skönt att det finns kanaler att ventilera sådant på. Själv tycker jag att det mest spektakulära kring hela den här cirkusen är att det uppenbarligen fanns något av värde inne hos Mario Guld. Har alltid trott att det bara är fejk-shit som prånglas över disk. Det är ju inte direkt så att tanken har slagit en att:

- Älskling, jag har tänkt på det här med vigselringar.. Vad tror du om att köpa dem hos Mario?

- Vi kan väl kanske gå dit på lördag när vi båda är lediga.

Å andra sidan så har inte tanken om bröllop heller slagit mig.

Uppräkning (+23)

Jag vill inte verka snarstucken och så... men ni vet den där bilen som ni lovade leverans till vecka 50 - och som ni satte priomarkering på under mellandagarna. Var fan är den? 

Räp Upp 2012

Men en liten summering av 2012 ska vi väl trots allt ha. Papi Jams mayn SexFemman fnular som vanligt med orden som den lingvistiker han nu är. Träffar fruktansvärt rätt ofta. Listen!

Uppräkning (+22)

Kommer ni ihåg där i september när vi började nedräkningen till leveransdatum för svarta katten? 78 dagar stod det då ristat på startlinjen. Ska vi se om uppräkningen från plus minus noll kan bräcka detta. Just nu är vi uppe i plus 22 dagar och frågan som infinner sig är naturligtvis... Audi, var i helvete är min bil?!

2012

Varudeklarationen tillika preciseringen av bloggens näringsämnen är som tidigare förkunnat ett livsstilsfönster som på något sätt ska spegla undertecknads kvasiurbana medelåldersliknande leverne. Gärna i form av solkatter vars gnistrande lekfullhet är tänkt att berätta musikaliska historier från den svenska betongen. Plocka upp det senaste casualmodet med tillhörande sneakers, där baktanken är att det ska passa 40-åriga gubbar utan att se helt jävla smaklöst ut. Bloggen tjänstgör även som en uppväxtdagbok för mitt eget lilla E-ämne utan att överexponera henne mot den farliga nätvärlden. Men kanske framför allt så fungerar denna lilla gränd – där ni gärna får titta förbi och hänga vid min stope – som en ventilationstrumma för all den skit jag känner behov av att belysa och bombardera med smädelse och sarkasmer.

I vanliga fall brukar dessa infallsvinklar så här års föräras med en summering av det gångna året. Gärna kryddat med lite topplistor och annat godis. Så inte i år. I stället ska vi bli snäppet allvarligare och prata om 2012 som det år då livet, och i synnerhet döden kom ikapp mig. 2012 var året då jag för första gången började tänka på, och frukta livets förgänglighet. 2012 var året då jag fyllde fyrtio år, och jag vet vad ni tänker nu… ”aha! en medelålderskris”. Men på den punkten kan jag bestämt säga pass. Jag är väl medveten om det fysiska förmultnandet som har en förkärlek att spela oss som anlänt till post-40 en hel del fula spratt. Så om ni undrar så har jag på de flesta plan förlikat mig med det faktum att håret bara blir tunnare, att ämnesomsättningen numera kräver tre träningspass om dagen för att fortfarande kunna se ut som tjugo. Problemet är bara att kroppens återhämtning i stället bara tillåter max två, helst ett pass om dagen. Likaså ökar antalet kråksparkar lika fort som hudens elasticitet minskar och tändernas allt mer bleknande färg får en att på allvar överväga porslinsfasader. Men allt detta är ok. Det som däremot inte var okej var den kedja av incidenter som påverkade min invärtes status och som fick mig att börja tänka i nya banor. Jag insåg helt plötsligt att jag är långt ifrån den odödliga titan som jag alltid uppfattat mig som.

Allt började väldigt tidigt på året då jag var en hårsmån ifrån – vilket jag insåg först senare – att springa in i den berömda väggen. En skamfull vägg som jag tidigare föraktfullt fnyst åt då jag alltid sett mig själv som en person som gillar att ha flera bollar i luften, som gillar när saker förändras och som älskat när det brunnit i knutarna. Inget fel med detta, men vad jag långt senare förstod så var detta faktorer som jag själv styrde över. Men eftersom jag i grund och botten är ett kontrollfreak så behövdes det bara ett par sidosteg utanför komfortzonen för att Itchy och Scratchy skulle träda in på scenen. Så länge jag hade kontrollen bestämde JAG hur många bollar som skulle upp i luften. Det var JAG som styrde och var delaktig i förändringarna. Men när jag nu hamnade i en situation där förutsättningarna ändrades fortlöpande, ibland flera gånger per vecka – och där jag satt i en utbildningsgrupp som skulle fronta allt det nya för folk vars oro var det samma som förväntningar vi visste att vi aldrig skulle kunna leva upp till. Adderar man även ett bekräftelsebehov kombinerat med en vilja att alltid leverera så proffsigt som möjligt så ter det sig nog rimligt att det bara kunde gå på ett sätt. Låt gå, jag kraschade aldrig – utan levererade mer än ”good enough” – men kroppen hade tagit stryk och i efterdyningarna poppade symptomen upp en efter en.

Det började med värk och tryck kring bröst och revben runt hjärttrakten – detta följdes snart upp med domningar i båda armarna och märkliga ryckningar i ljumskhöjd. Allt detta skapade naturligtvis en oro som inte gjorde saken bättre och jag fann det till slut nödvändigt att söka både råd, vård och hjälp. Ett flertal provresultat visade dock på bra värden, likaså genomförde jag neurologiska tester som även de sa att allt var okej. Och det var väl här någonstans jag började inse att orsak till verkan var att finna någon annanstans. Jag lånade en bra bok om arbetsrelaterad stress och kunde känna igen mig på flera punkter på rätt sida om avgrundskanten vilket gjorde att jag tog ett aktivt beslut att ta några steg tillbaka i min ambitionsvärld på outtalad tid. Jag har fortfarande spökdomningar och märkliga värksymptom som dyker upp från och till men jag har lärt mig att tackla situationerna och vet hur jag ska förhålla mig till dem när de uppstår.

Men som om detta inte var nog så drabbades jag lite senare på året av bitestikelinflammation vilket var en upplevelse som jag inte önskar någon annan – inte en pajsarna på Sveavägen 68. Smärtan och ovissheten med tankar som kretsade kring cancer gav mig många sömnlösa nätter. I denna veva utförde jag även min första prostatakontroll – ännu ett tecken på ålderdomens annalkande och ett bevis på människans dödlighet. Jag hade innan detta inte ägnat cancer så många tankar men på något sätt så fungerade detta som en väckarklocka. En klocka med oregelbundna larmtider, men allt mer förekommande. Jag tror att det är en kombination av ålderstecken och rädslan av att kanske inte få vara med när det finaste jag har skapat växer upp. Nu tror ju jag inte att dessa tankar är speciellt unika just för mig men det blev ett sådant abrupt uppvaknande från att tro att man var odödlig till att känna efter med varje liten krämpa.

Nu vore det väl synd och skam att tillskriva detta år endast fysiska defekter. På plussidan hittar vi ett trendbrott vad det gäller löpningen – efter två års rehabilitering och ett mer sansat löpande som effekt av hopparknät jag drabbades av så var jag åter på banan. Knäna svarade fint och värken var som bortblåst. Veckoransonen var åter uppe i myndiga 10 mil och detta höll i sig fram till november då det var dags för nästa nära-döden-upplevelse. Pang bom sa det en sen kväll när jag gick ned på knä för en dam. Inte i något frierisyfte utan snarare av obeslutsamhet. Resultatet blev att gipsa en fotled för första gången i mitt liv och några veckor på kryckor. Detta måste nog tillskrivas oturen i första hand – men vill man så kan man ju också se det som ett ytterligare tecken på att kroppen försvagats. Ni kan ju gissa på vilket sätt jag ser det som.

Nä, låt oss istället hoppas på att 2013 blir ett betydligt bättre och friskare år och att jag får ett par nya Air Force One – se där, lite street i årskrönikan i alla fall. Lev gott och tack för att ni tittar förbi här ibland.