Det var ett tag sedan nu, men under gårdagens löppass dök det upp en flashback och tillika entrébiljett till ännu en resa bakåt i tiden. En voyage och betraktelse över folkhemmets masspsykos eller abnorma böjelse över vedervärdiga ting & tingestar.
I denna nutids inredning & designhets som fullständigt håller på att ta knäcken av övertidsarbetande föräldrapar så kan jag ändå i ett uns av initialt försvarstänk finna en slags trygghet i det jag ska fokusera på idag.
GILLESTUGAN
Kommer ni håg det tacky inredda källarutrymmet i de bruna eller vita mexikotegelvillorna som exploderade under 70- och 80-talet. Eller tacky tacky kanske jag ska tillägga med nutida mått mätt. Jag är själv halvslav i den inredningsparanoia som sveper över landet och håller det i järngrepp sedan 10 år tillbaka. Jag har dock kommit till den sans att jag ändå stannat upp och gjort en tillbakareflektion... naturligtvis i komprimerad form, och inte någon doktorsavhandling. Men jag kan ganska krasst konstatera att våra föräldrar närde nog en mer avslappnad inställning till ett hem och dess bruk.
Jag vill gå så långt att jag i mångt och mycket vill påstå att dagens hem är sterila/döda institutioner tillika utställningsobjekt - förvisso något som mitt estetiska sinne finner ro i - men jag känner ändå som småbransfar en viss oro över att enviromentet till viss del inte är lika utvecklande som det vi själva växte upp i. Jag känner att jag på sätt och vis begränsar Ester att ge utlopp för allt sprittande som hennes kropp pyser av - och det ger mig lite dåligt samvete som jag kompenserar med aktiviteter utomhus. Nåväl, vad jag försöker säga är att dåtidens ihopplockade hem med lite nytt, lite lånat och lite ärvt utan en genomgående tanke på varken färg eller form i mina minnesutflykter kan te sig som ett nutida utopia. Jag menar, bara idén att krita upp en fotbollsplan på den gröna heltäckningsmattan hade idag gett Ester en rejäl avhyvling - ni kan dock vara lugna... det ligger ingen sådan grön tingest utlagd i det Lovisinska hemmet - men principen.
Gillestugan som kommer av namnet Gildestuva - dvs. en stuga för möten/gillen var 80-talets statussymbol som på sin höjd nyttjades vid jultider eller eventuellt den första höstkvällen med lite eld i kaminen. Det var således inredda därefter med det som blivit över. Likväl rönte de omgivningens fascination och must have - dvs. för oss som bodde i betongklumpar på 3 våningar eller fler. Jag vet inte om stafettpinnen togs över utav takfläkten - också en sån där tacky thing som smackades upp i var mans hem, och här kunde vi betongungar också få njuta lite av flärden. Takfläkten fascinerar mig lite - för lika mycket som jag får rysningar av deras design så kan jag inte komma ifrån tanken på hur underbart funktionella de är. Det sorgliga är att de fortfarande idag - 20 år senare har samma bisarra utförande.
Resterna av gillestugorna finns kvar - vissa i samma excentriska urtidsstil - men mer vanligt är att händiga händer format om källarkomplexen till funktionella biorum med storbildsskärm och surroundljud - bra så, men personligen...eftersom jag fortfarande bor i ett trapphus och dess begränsande möjligheter så föredrar jag film på bio. Fast det är nog bara en relik av dåtidens försvarsmekanismer då man envätet förnekade gillestugans fördelar.
