För visso var det ett par år sedan som jag ruttnade på den dödgrävarhockey som clownerna i rött lyckades prestera varje gång det drog ihop sig till match.
Men att det var så illa som den komedi jag somnade vid idag hade jag aldrig trott. Alltså på riktigt... får ni betalt för det där pinsamma dagsverket. Nog för att jag kan förstå att ni skiter i SSK som klubb men nog borde det väl finnas några ambitioner att stärka sitt eget marknadsvärde? Jag menar, både ni och jag vet ju att ni kan dra åt helvete om drygt en månad - men för er egen skull borde det väl kännas schysst med en ny arbetsgivare som inte heter A-kassa, även om benämningen kassa är rätt slående.
Jag hävdar fortfarande att Traktor-pulling skulle dra mer publik till rinken än vad som bjuds på idag, om inte annat så skulle halva Linköping dyka upp.
eller... I had the time of my life.
Ok. dags för en liten confess och samtidigt en stimulerande utmaning. I min kontemplerande ensamhet har jag kommit fram till att en revidering verkligen är på sin plats. Likt en envis dåre har jag hävdat att 80-talet var the shit. Men efter noga övervägande så måste jag med lite streetliness förära åren 1998-2005 med epitetet da bomb.
I samma veva nollställde jag hjärnan, och tro mig - det gick ganska snabbt. Därefter började jag plocka upp varje ord som jag associerade med just den perioden och droppade dem i min notepad. Nu till utmaningen - ni som känner samhörighet kring denna cleana period får mer än gärna fortsätta att namedroppa.
syntet, kevlar, chrome, glas, sta-prest, no-shrink, naturfärgat, futurism, cheiron, 2step, clean, uk-garage, grime, ps2, red bull, iceman, b&b, vodka, crystal, diesel, ericsson, audi tt, mp3, cash-is-king, phat, flat-beat, freestyler, southampton, craig david, artful dodger, calvin klein, palm pilot, nike cortez, breakbeats, digital underground, matrix, hit me!, absolut vanilla, size, tiger, koppartrans, bomfunk, need for speed, final fantasy, stan collymore, shox, thong, infrastruktur, jenova, low-waist, ultra, z-tv, patrick bateman, tobias kagelind, casual, ego, biotherm, psycho cowboy, vh-1, urban living, sky city, stealth, aero, azur-blue, kaluha, corona, neo, gio, alcazar, the lab, viper room, maria nila, darude, jack n jones, truesteppers, dane bowers,
Fick ingen effekt med gårdagens bild - så jag ångar på även idag. Dessutom infriar jag Christians förväntningar om microbloggande. I och för sig så misstänker jag att hans sarkastiska och ironiserande mail som droppar in i jobb-boxen är ett slags uttryck för den konstformen.
I morgon är det fredag, måste börja fundera på veckans tema för övervintrade barjockeys i "Veckans SvängLänk".
...vad var det egentligen som hände där nere i LEAN-grottan idag?
Ok. HDTP-pärm it will be - but it's gonna cost, Sasse!
Visst har du också kännt ibland att du borde ha varit någon annanstans på jorden vid ett specifikt tillfälle? Den 2:a juli 2008 borde jag ha varit på La Cigale i Paris. Det var en sådan där kväll när Gringo kunde ha tagit sitt Depeche och stick it up his arse...
Jag vill också vara sådär cool när jag blir 50 år...
Lördag kväll betyder Throwback och denna gång frångår jag vissa, av mig själv, uppsatta principer och dedikerar kvällens låt till P. P har anammat uppropet om att kommentera mera i bloggen - förvisso är innehållet i hans kommentarer lika substanslösa som han själv, men han är ändå min butty-boy.
Året är 1991 och vi are living da vida high life - Technon sveper som en massepedemi in över huvudstaden med avsändaradress det uniterade kungadömmet. Prodigy är husgudar och lär oss pingvindansa samt den gamla TV-jingeln från 1973 där Brittish Television informerar barn om att inte gå iväg med okända vuxna. Frihetsfronten och dess raveclub Tritnaha lockar med tårgasregn i de hemliga lokalerna vid S:t Eriksplan - och vi följer lydigt med dit - innerstadsslynglarna tjatar om att vi ska sälja E men vi förklarar tålmodigt genom ljudkulissen att "-Nej, han kallas P"
Just bring your Beppe-hatt and your visselpipa.
.jpg)
Har fått en hel del kommentarer (nej, inte här i bloggen utan irl. - förresten så är det ju bara jag som kommenterar texter här nu för tiden) angående kryck-inlägget...
"- Fan, va bittert det var här då" - "- Kniper Anna-Karin?" och som grädde på vårtgården ringde morsan och klagade på något subtilt stavfel... Men kom igen, ni vet ju att detta incitament som underavdelning till SAOL briserar när jag är upprörd.
Så av inarbetat behaviour traskar jag vidare på redan utstakad innerstadsgata och levererar nya enerverande upptäckter. Egentligen borde kanske dagens text falla in under kategorien "Saker som stör Jimmy" - men riktigt så gravt är det inte... snarare mer åt det resignerande hållet.
Hur som helst, varje onsdagkväll trippar jag förbi Scandic Hotell Skogshöjd och nattklubben Olgas panoramafönster som vetter mot Källgatan på min väg till och från innebandyclashen - där jag för övrigt tituleras "Ers majestät". Och varje gång förundras jag lite hånfullt över den numera rätt saggiga idén med att fronta all sprit framför skrynklig folie, och sedan lysa upp det med klen blå neon. Jag menar, andas det inte lite väl mycket tidigt 90-tal. Är det ingen med fingertoppskänsla som ser samma saker som jag. Det är ju inte direkt så att jättefönstren döljer det uppenbara.
Nåväl, med tanke på att hela Olgas ser ut som övervintrad finlandsfärja så kanske det är medvetet - men saggigt var ordet.
Appropå finlandsfärja så satt jag och bokade in en kryss senare i mars. Intresserade och lättfotade damer anmäler sig med foton i kommentarsrutan. Och AK, dig kommer jag att känna igen!
Hur som helst så zoomade man in en ynklig Laila Bagge (ja, ni fattar ju...) som satt där med någon inflamation i benen - krampaktigt hållande ett par kryckor, och då slog tanken mig...
Är det inte jävligt märkligt att oavsett vad en massmedial människa har råkat ut för så sitter de där med de där satans kryckorna. Ja, men de har väl ont kanske du säger... Och det är möjligt säger jag... MEN!! Är det någon som har försökt, eller rent av fått med sig ett par kryckor från ert lokala akutintag? Jag har haft infektioner och inflamationer i både fot, ben och knä - jag har stukat båda fötterna - jag har varit ansatt av löparknä - men aldrig, aldrig att jag har förärats med dessa attribut.
Jag misstänker att det minst krävs att man kommer inkrypande med kapade bentestar som släpar bakom en i ett par tunna senor för att som privatperson få glassa med ett par crutchar. Jag bitter? Nädå... Laila behövde ju onekligen de där tingestarna.
Jaow! Vi kickstartar det nya året med hopp, tro och glädje. Samtidigt passar jag på att lyfta fram konceptet Hed Kandi som ägt club-europe och hela medelhavet i snart 10 år. Tydligt och visuellt nischat genom Jason Brooks cleana och läckerola illustrationer.
Hed Kandi är ett skivbolag, radiostation och ett internationellt klubbkoncept som förflyttas mellan olika städer. Hed Kandi konceptet ägs av Ministry of Sound, utgår från London och har byggt sitt extremt starka varumärke bland annat på Ibiza. Konceptet finns nu i ca 45 länder världen runt. Hed Kandi har släppt över 60 album och beskriver sin genre som ” vocal, soulful house, US garage and glittering disco – always deliciously stylish”. Som Papi Jam alltså...
Vi ska även inleda året genom att flirta lite med en av Sveriges mest underskattade house-artister, väl medveten om att AK kommer att hävda att det föreligger något helt annat bakom den utmärkelsen...typ det "visuella" då...
Shajt! Där fick ni lite att gotta er åt såhär nu när en ny arbetsvecka är i antågande. Stay Fly!
Och var är mina läsare bosatta?
Tack för att ni finns och slänger lite ved på elden.
Veckan tog slut och det blev fredag igen... Var nog ganska osynlig på jobbet idag då jag satt nere i kontorsgrottan och jobbade med en projektdel, förvisso kanske inte en framgångsfaktor, men förnöjande för skaparlusten. Nåväl, från och med nästa vecka får Kent vatten på sin kvarn på riktigt i sina fnysningar och gutturala läten som jag tyder till något som liknar "hmpf...administratören..."
16.00 drog jag kortet och lämnade världens största tablettsite för att med raska och spänstiga löptripps ta mig till de centrala delarna av staden och DJ's dagis. Vi är förunnade med en egen kväll tillsammans och det var med glada tillrop som hon mötte mig i dörren. Likaså förkunnade hon högt och ljudligt att pappa har snopp hemma men inte på jobbet - se där, man lär sig för varje dag och personalen såg oberörda ut så jag misstänker att de är vana... alltså inte med snopp, för det vet jag inget om, men om barns funderingar och teorier.
På vägen till matbutiken lyckades hon hångla upp en farbror på 75 barre, minst - samt lura till sig nya numret av Bamse fastän jag inte hade råd, det fick inskränka på mina egna planer på en shiraz. Men vad gör man inte för en liten solstråle. Efter den lilla promenaden som tog en timme så landade vi till slut i vår egen gränd där matlagning och lek tog vid. Papi fick äta för två då kycklingpytt inte var hennes cup of tea idag, däremot dög majs, morötter och bokstavskex alldeles utmärkt - så kan det gå när inte mami miami är hemma.
Efter tandborstningen, men innan saga, sång och välling så gjorde vi en samhällsinsats genom att gå en skyddsrond i fajerbrigadens förtecken. Brandvarnare kontrollerades, brandsläckaren under sängen checkades, dammsugning av elektroniska apparater genomfördes, genomgång av utrymningsplan och muntligt förhör med det lilla livet, status på diverse kablar kollades och byte av dammsugarpåse genomfördes. Check all clear!
På eldtemat fastnade sedan Papi kring en spännande brittisk dramaserie i två delar - Burn Up - som handlade om ett oljebolag, skumraskaffärer, den globala uppvärmningen och makt. Andra delen går i morgon kväll på SVT1 - och även om man har missat första delen så är en farligt sexig Neve Campbell värd att offra 90 minuter på.
Nu lite Hattrick, XL-Coach och lite bloggläsning. I morgon innebandyclash i Gärtuna - Tony ska få igen för förra helgens blåklocka!
Ta en titt på den här bilden - tydligen, enligt samlad expertis (Clubba & AK), så är den här ädla drycken i alla dess former och smaker ett must i juletider.
Ja den är tydligen så viktig och ensamrådande att det är sanktionerat att med spott och spe förtrycka oss Coca Cola-sublimister. Redan kvällen innan julafton tvingades jag lyssna på utlägg efter utlägg om dess betydelse, smakvariation och inte minst kulturella storhet. Ja, det var på vippen att jag fick smyga in i badrummet för att inhalera lite av Atlantas finest i lönndom.
Och detta förtryck slingrar sig långt tillbaka i Papis liv - jag minns fortfarande med rysningar terroraktionerna från mina föräldrar som gick ut på att mentalt desorientera mina smaklökar genom att fylla 33 cl. Colaburkar med vedervärdig julmust... "- Men det smakar ju likadant" "- Mitt äärsle att det gör" (ok jag kanske som 5-åring inte svarade exakt så).
Jag minns också en mycket speciell julfika hemma hos Gringo och P när Stene Stone var alive and kicking. Under intentionen att alltid uppträda klanderfritt med hyfs och fason så tvingade jag i mig skiten plus påfyllning. En stor eloge till Gringo-helvetet som visste om mitt dilemma men valde att vara tyst för första gången i sitt liv.
Men jag undrar om det inte mest är ett spel för galleriet. För när jag nu säkert har sänkt en 30 liter Cokka under julen så ligger, precis som förra året, 80% av den mustflaska som jag köpte den 22:a december till AK kvar i kylskåpet.
So much for the traditions.
Kan man träna upp synen? Ja, vi tar och frågar optikern...
Föga överraskande blev svaret att platespotting är perfekt i detta hänseende. Att fokusera på föremål i rörelse är bland det bästa man kan göra för sina ögon när man vill träna synen, de skiftande avstånden tvingar ögonen att snabbt fokusera och sedan fokusera om. Eftersom det dessutom är text som rör sig är kraven på ögonen större, i jämförelse med bara ett vanligt föremål.
Men! Även parkerade bilar är superbt ögongodis, och det bästa man kan hitta för att bibehålla synskärpan: – Om man har ett kontorsjobb och sitter framför datorn, eller ännu värre är student och slavar över kurslitteratur hela dagarna, bör man minst en gång i halvtimmen ta en paus, gå fram till ett fönster och fokusera på någonting långt bort – exempelvis nummerplåten på en parkerad bil. Håll fokus i 30 sekunder så hinner ögonmuskulaturen slappna av från sitt tidigare helspända läge. På så sätt undviker man den ökade närsynthet som läsningen annars ger.
Platespotting är alltså the shit för ögonen och inte bara för själen!
Har inte riktigt velat ta upp ämnet tidigare - men det känns mer legalt nu när man vet att man inte är ensam om de här problemen. Det är ett helvete.
