Fristil

AK: Men asså...du snackar så mycket skit - vadå freestyle? skulle det vara någon slags musikstil - especially known by you...

JAM: Upplysningens tid är tydligen inte förbi - du vet att du spottar på en hel latinovärld... åh ja, även italienarna när du säger så där?


Freestylen hade sin storhetstid under åren 1987-1993 (i alla fall enligt er guide) Men ursprunget har sin källa tidigare än så då många hävdar att Shannons "Let the music play" från 1983 var freestylens intåg. Kanske mest frekventerad i starka latinofästen såsom Florida/Miami och New York. Kännetecknas främst för sina musikaliska och latinoinspirerade synthslingor och snares. BPM'n ligger ofta på mellan 116 och 123 - och det framgår mer än tydligt att man gärna använde en Roland TR-808 som drummachine. Och just taktsammansättningen skiljer sig från vanlig pop och dansmusik där tyngden läggs på 4- och 8-delstakter - inom freestylen jobbar man mer med 16- och 32-dels taktsessioner som fylls ut med sångharmonier.

För den som vill grotta ner sig, och utforska freestylen så är det bara att "tuba" lite på: George Lamond, TKA, Sweet Sensation, Sa-Fire, Cover Girls, Exposé, Lisette Melendez, Sequal, Shannon, Collage, Jermaine Stewart, The Jets, Information Society, Joyce Sims, Linear, Debbie Deb, Seduction, La India.

Ja vad säger man - "Ge mig fem" - mer lärande än utbildningsradion.

Throwback summer vibes (del 6)

Almanackan säger fortfarande augusti så vi trummar på med lite mer somriga vibes - SMHI pratar ju dessutom om värme till helgen...

Året var 1989/90 och Papi Jam åkte runt i en röd Volvo 240 med lurvig leopardklädsel - jodå, han var Pimp Daddy redan då. I Sony-bandaren, inmonterad av kriminell-Clubba, pumpades all sköns swingbeat som gick att få tag på. Uppbyggnaden av Discoteque METRO rullade på och skulle inom kort bli den populäraste ungdomsklubben med ett genomtänkt koncept avseende ljud, ljus och layouter på inredning, flyers och vad du vill. Marknadsföringen var aggressiv - jag vet att vi ibland gick över gränsen och SL var inte helt nöjda med att vi använde deras bussar som reklampelare gratis.

Hur som helst... DJ-syndikatet som vi knöt till stället var väl medvetna om att profilen skulle vara swingbeat, freestyle (neeh.. inte Christer Sandelin) och hip house. Och ovanstående liveklipp med Kiara får känneteckna en svunnen tid...

return of the living dead

Jag är tillbaka...

kanske mer fysiskt än mentalt - men tillbaka är jag. Jag har varit och vänt vid den där dörren i den långa vita korridoren, jag har pratat med både Karon och Bengt Ekerot - ja, jag har till och med vandrat vid Hovs Hallar och här är jag nu...

Läkare Lars-Erik Holmgren: "- Jimmy, det räcker... det är bra så, du är frisk"

Ok, jag kanske överdriver lite... typ ett uns av en nagel, men trots allt har det varit en ny erfarenhet att vara sjuk på "riktigt" och rastlöst vandra omkring här i våningen. Egentligen trodde jag att jag var återställd redan i fredags, så hela familjen packade in sig i Lejonet och åkte ut till ön för den årliga kräftskivan. Väl där mötte jag spillrorna av alla som jag smittat de senaste veckorna - så det blev en ganska lugn tillställning - ja,för en gångs skull var det undertecknad som fick gestalta faderulingen och lekledare. God mat, god dryck och en spännande tipspromenad resulterade dock i ett återfall under söndag kväll - så det var bara att krypa till kojs igen.

Men nu står jag upp igen - har precis varit på Telgeakuten och fått sjukdomsbojorna upplåsta så från och med onsdag kväll är det working class hero-stylee som gäller. Jag har plockat fram både röksmaskin och stroboskop plus ett väl tilltaget soundsystem - det ska märkas när jag kliver ur hissen och ut på komandobryggan.

Btw. så noterar jag att jag har överskattat mina läsares streetability och det ber jag om ursäkt för - jag borde kanske ha haft med alternativen Lejon, Ecco och Panther istället. Hur som helst så tog Nike en jordskredsseger - men vad annat att vänta. Ny enkät kommer upp snart.

två av trettioåtta

det här går som på räls - tänkte fira med att börja jobba i morgon kväll...

frisk? njae... men ganska uttråkad - undrar just hur många olästa mail sju veckors frånfälle genererar... förhoppningsvis är alla mailen olästa... när jag tänker efter.

kringelstan

Den numera årliga gratisfestivalen Pretzeltown har precis mullrat igång 35 meter ifrån där jag bor - närmare bestämt stadsparken i Södertälje. En i mitt tycke ganska genuin och lagom avspänd tillställning som växer sparsamt. Förra året var det stora dragplåstret Gemini 5 och 250 kg - i år har man lagt en hyffsad akt varje kväll i form av Kalle Baah, Entombed och så då ikväll Hoffmaestro och Chraa.

Just de sistnämnda är jag bra sugen på att kliva ner och spana in - en trevlig livesession som spretar åt olika håll. Får jag sätta ett epitet så blir det Gringo-ska. Men då måste det banne mig sluta spöregna - annars ställer jag mig på balkongen i stället. Festivalområdet är alltså en stadspark med ett utmärkt läge då både pendeltågstation och bussgata är förlagd intill. Kan egentligen bara erinra mig att Universitetet vid Frescati skulle vara ett snäpp bättre.

I övrigt så ger festivalen utrymme för en hel del olika musikstilar, både inhemska och utländska och duger inte detta så kan man ju alltid ta 751:an upp till Råby hage och spana in Nordman och hon bildäcket Perrelli.

Flossy - ostyrt.

rippar den här från Lozo Fosho och jag kan bara hålla med... Den är vacker - du är vacker. You know when you're into the rapGAME...

a honest guy

det är ju det P och jag alltid har sagt... "Robban kan man lita på"

byt bil bums!

Den ena pärsen avlöser den andra och jag börjar så smått sakna Esters städmani på väg hem från dagis - jag var då lite orolig över min vuxna trovärdighet eftersom gatan berikats med nytt skräp från dag till dag, men Ester städade tålmodigt på med det evigt avlösande:

- Pappa, va e de?

- Pappa titta!

- Pappa!!!

Men nu... hjärtebarnet som har en märklig och uppseendeväckande förmåga när det gäller detaljer och logotyer har lärt sig vad hennes omgivning har för bilar - eller rättare sagt bilmärken. Allt hade varit lugnt om tex. morfar kört runt i en Infinity, eller om farfar rullat en Soyat - och varför kör inte Clabbe en DaeWoo. Om jag får bestämma så byter ni in era Volvosar, Volkswagisar, Audisar och Saabar redan på måndag - eller så får ni hämta Ester hädanefter... För jag har ont i öronen efter:

- Pappa, titta! Clabbes bil...

- Oh oh! titta, Clabbe Lovas bil...

- Oh oh! titta pappa! Pappas bil...

- Aaaaaah! Farmor Bojjes bil....

- Ansgar....Ansgar.... Ansgar Farfar-bil

- Oh oh! Morsa-bil - Morsas märke.

- Titta! Clabbe Lova-bil

- Morsa!!! Titta Morsa!! Morsas märke!

- Oh oh! ...nej... det var inte Bojjes bil.

- Pappas bil - titta pappa! Pappas bil inte i garaget....

Och så där håller det på... så jag säger det igen - byt bil bums!

Flossy Mova' (augusti)

Fick ett mail som hollade efter hjälp och ovärderlig åldersrutin... "Kom igen Papi Jam, droppa facit till månadens kräftskivor - vi behöver mer vax än vad solkiga vaxdukar kan uppbringa och mer flozzy till soundsystemet för att inte stå med brackerna nere..."

Det ålderstigna tugget till trots så vill ju inte undertecknad bomba kräldjurstugget i övrigt - så en exklusivt smooth playlist adderas här nedan - speciellt anpassad för en brygga eller innergård med kulörta 16 tums PAR-kannor och varför inte lite shysst floodlight.

Och som Turbo B i Snap sa på sin tid: "I'm serious as kräfta, when I say rythm is a dancer..."

1. Dont mess - Juvelen
2. In the ayer - Flo Rida feat. Will.I.Am
3. Labels or love - Fergie
4. Just Dance - Lady Gaga
5. Break you - Ralph Falcon
6. Corona and lime - Shwayze
7. Two Seater - R Kelly
8. Watch Out - Alex Gaudino
9. Jockin' Jay-Z - Jay-Z
10. I kissed a girl - Katy Perry

Hedersomnämnande under kategorien "Gråa Tinningars Charm":

I love the '90s - Haddaway vs. Dr Alban.

ett av trettioåtta

se där ja... det första av trettioåtta äpplen är plockat,
och nedlagt i korgen... blir en promenad i parken det här.

och nej, varken Voronin eller Collymore satt på bänken.

Det börjar bli tråkigt...

Äh...nu får det ge sig snart.

Var hos läkaren igår och tog prover vilka ganska snabbt trumpetade ut något om bakterieinfektion i luftrören - dock ingen lunginflammation som jag var lite orolig för. Men där var Thiger-läkarinnan mycket bestämd avseende en veckas sjukskrivning...

Njaae.. sa jag - det där är inte riktigt min grej, är nog frisk tills på lördag. Ska vi slå vad sa hon... och just nu lutar det åt att hon nog har rätt. Sjukskrivning... hm... har ju bara hänt en gång tidigare i mitt liv och det var när jag sågade av förhuden i början på 2005. Men även då skulle jag ju prompt tillbaka en vecka för tidigt. Minns än idag hur jag satt i omklädningsrummets toalett på rasterna och bytte bandage som fastnat i de blodiga stygnen. Hängivenhet säger jag - idioti säger andra... och de har säkert rätt.

Men jag börjar känna mig lite fången och de enda turerna ut som jag orkar med, eller som jag måste utföra är hämtningarna av Ester - men jag lovar, det tar på krafterna. Och antibiotikan gör inte heller den tillvaron roligare. Shit, den har verkligen vänt upp och ner på kroppsystemet. Och inte får man sola - hade ju tänkt att man kanske kunde sitta och läsa lite på innergården, men nä nä. Och lite gott vin var inte heller att tänka på. OS då...tipsade min arbetsgivare om - men inte heller det har väckt något riktigt sug, det är istället AK som sitter och glor på kvällarna. Men det kanske vänder nu när friidrotten rullar in... och ja... Ara Abrahamian var ju en frisk fläkt i den politiskt korrekt korumperade OS-brottningen. Jag vet inte om han har rätt eller fel - kan inget om brottning, mer än att det väcker vissa associationer av att se två män ligga och lukta i varandras skrev - däremot vet jag vad det innebär att fokusera och hänge sig åt ett uppoffrande idrottsmål under en längre tid...

Det får räcka så... nu ska jag deppa över att Esters och min egna tur ut till mina föräldrars sommarställe gick i stöpet - vi hade båda sett fram emot det, men man måste tydligen lyssna på kroppen när man blir äldre. Något jag har tagit fasta på sedan min gode vän Peter Cossi gick bort 2006. Han fyllde förresten år nu i början på augusti - jodå, man får tårta i himlen också - och vi firade ute på Torö med ett tänt ljus och lite roliga anekdoter från italienaren. Jag tror han skrattade igenkännande också.

btw

I väntan på att augusti månads Flossy ska vända upp och ner på er vardag, eller kanske snarare helg så tänkte jag bara flaja för att Podden till höger är uppdaterad - tänkte att ni ville veta...

Throwback summer vibes (del 5)

Bäst att passa på innan denna sommar är till ända - dessutom ger det mig lite sköna vibes inför morgondagens läkarbesök och dom.

Året var 2006 och mitt livs varmaste sommar svedde gula svettfläckar i de obligatoriska vita undertröjorna - man var ju tvungen att ha något som stoppade de konstanta rännilarna som rann längs med ryggen. 2006 var också första sommaren som jag hade en ny liten DJ att släpa på - hon fick vänja sig med the heat som omger Papi Jam direkt.

Nåväl - Fibes Oh Fibes är nog det mest genuina som har släppts lös i Sverige, jag har till och med överseende med att de kommer från Göteborg. Om jag gjorde musik så skulle det utan tvekan låta så här - Souliga synthpastisher med drag av storband. Smootht anpassat för radio och skiva men med utrymme för en lekfull livesession. Det här är så bra... och det ryktas om en ny platta på intågande.

det var på riktigt

Jag trodde inledningsvis att det kanske var någon form av projicerad sjukdom till följd av semesterns avslut men det visade sig att det var på riktigt riktigt... Jag är ett vrak som sängliggandes ligger och skakar i kallfrossa ena stunden, för att i nästa svettas floder. Lägg därtill muskelvärk och en hosta som river stora hål i bröstkorgen så förstår ni att det inte var så glamouröst som jag hade hoppats. Till råga på allt måste jag hämta Ester från dagis på eftermiddagen - jag bävar.

Märker jag ingen förbättring till i morgon så blir det Telgeakuten - då blir säkert AK nöjd, för hon har redan diagnostiserat det hela som lunginflammation. Men hon tror alltid det värsta - och är man lite nedstämd en dag så hävdar hon bestämt att man ska gå till en kurator...typiskt tjejor.

Jag har tänkt på en annan sak också... och nu blir det lite djupare. Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv alltid haft ett märkligt dåligt samvete över att vara sjuk och hemma från jobbet. Tidigare har det iofs. inte varit ett så påtagligt problem eftersom jag var kärnfrisk-gurun personifierad med i princip en sjukdag per tre år. Men sedan Ester kom, och speciellt efter dagispremiären har det hela eskalerat. Mitt immunförsvar är helt tillintetgjord - och jag har blivit en börda. Ett sjukt kolli, som bara i år säkert kan räkna in 7-8 sjukperioder - förvisso rätt korta, men ändå - det är så satans frustrerande.

Det ända som kan bedöva mitt dåliga samvete är att det jobb jag har numera inte står och faller med enskilda individer på samma sätt som förr. Men prutt är det ändå.

Simon says

Jag tror inte någon har missat undertecknads sommar-topic under avdelningen besatthet - levererar därför den senaste uppsnappade Simon-quoten:

På Torö stod dom ett gäng och pratade. Plötsligt går Simon iväg och ställer sej mot en död tall och pissar. Sen vänder han sej om med ett leende och klappar på trädet och säger: "Jag pinkar aldrig på nåt levande!"

I väntan på...

Jag vet att ni sitter därute med M. & Lozo-abstinens i väntan på fullängdaren "Vi mot världen" - så därför langar bloggen lite antabus i form av en mixtapet ihopsnickrad av Jeansbjörn & DJ Yxa. Så kom nu inte å säg att jag inte tänker på er...

Ladda: Sommaren i City

Duell i Silver Springs

Efter påtryckningar från de infångade och fängslade banditerna så kommer här nu den ocensurerade berättelsen om vad som egentligen hände i det laglösa och mörka Småland i slutet på juli.

Den lilla staden Silver Springs - långt bortom sans och redighet, ja kanske vett också, hade under en längre tid terroriserats av ett gäng banditer. Det var därför ett rop på hjälp, som även andades panik, nådde fram till de båda prisjägarna Ollie och Essä. Avsändare ingen mindre än sheriff Big Bengt.

Under en stekande sol som även de mest ärrade prärievargarna knäade för, så sammanstrålade de båda hjältarna med varsitt uppbåd - beslutsamma om att en gång för alla kväsa de lokala nidningsdåden. Man beslutade sig för att inledningsvis söka efter ledtrådar som kunde föra dem till uslingarnas näste - ett sökande som via tåg tog dem till det dekadenta frihandelsområdet New Mexico. Tågresan bjöd även den på spänning i form av ett välregisserat tågrån som tack vare våra revolvermän fick en lycklig upplösning.

New Mexico andades siesta och ölen och tequilan frodades tillsammans med nachos och argsinta getingar - allt till ackompanjemang av lokala dansyttringar, vilket fick även Essä att göra ett par inövade moves till hennes lite lätt uttjatade "- Aj can däns"

Efter utflykten till Gringoland så stod det snart klart att det hela lutade åt en avslutande duell på bygatan i Silver Springs. Ryktet om de två prisjägarnas närvaro hade skapat oro och rörelse bland banditerna och röksignalerna i horisonten från bundsförvanterna i Inkan-Ka-stammen berättade sanningsenligt om vad som förebådade.

Kombatanterna nådde med makalös precision det uttalade målet samtidigt, och mycket snart fylldes luften av stickande krutrök. Duellen var snabb, brutal och skoningslös och ganska snart kunde byborna jubla över att det förtryck som lurat över staden nu var allstädes bortblåst.

Det var två trötta men lyckliga hjältar som sedan lyftes upp på sheriffens axlar för en kortege till stadens tivoli där man förutom ett gratis åkband även förärades med inkvartering på det lokala hotellet samt en festbankett på Restaurang Diligensen. Big Bengt kunde åter igen andas ut.

Throwback summer vibes (del 4)

Jah maan.. innan ni skjuter budbäraren så vill eran di-jej proklamera att det kanske inte var just låten som skapade summer-vibes 1995... Även om man vid svaga tillfällen kunde nynna med i denna coco jambo-kloning.

Istället handlade mer om den lilla kvinnan som antagligen då var det vackraste som gått i ett par skor. Har ingen aning om vad hon heter och det spelar egentligen ingen roll... för det blev inget.

Wahlströms

Den senaste enkäten har nått slutdatum och det svenska folket har fått säga sitt - med en förkrossande majoritet på 37% så står det klart att Bröderna Hardy av FW Dixon är den i särklass populäraste Wahlströms-serien genom alla tider...

Mäktigt!

Edert alldeles egna demoskop dyker upp inom kort igen - håll bara koll på din RSS-matare

Tajming

Jag har inte riktigt bestämt mig - sitter just nu och kuperar lite kring olika infallsvinklar avseende det mycket lägliga sjukdomstillståndet som svept in i Papis microfibrer.

Det mest troliga är naturligtvis att det handlar om efterdyningar från det kylslagna nakenbadet i piskande sensommarkuling. Det kan också härröra från Lejonets AC som jobbat febrilt under sina eskapader.

Men, en liten vagel i ögat gör gällande att det även kan handla om en slags självsuggestiv förnekelsefas där min inre demoner vägrar inse att semestern är slut. Kan så vara, kan så vara... men då ska det ju inte göra ont i rygg och bröst. Och har jag riktig otur så kan Ester vara smittad - jag vill ju ligga nerbäddad själv med ensamrätt om ynkligheten.

Nåväl... AstraZeneca klarade sig ju i 90 år innan jag dök upp - så en eller två dagar bör nog kolossen stå pall... Annars får de ringa.

Vill inte

Det här är sinnebilden av ett vemod som håller på att rulla in från horisonten - semesterns sista dag... smaka på de hjärtskärande orden...

Ska snart snöra på mig skorna för en sista löprunda i de omgivningar som ger mig själsro - jag vet att jag kommer gråta. Det här är den jobbigaste dagen på året.

Säger som Ester: "Pappa, jag ville inte åka hem..." Nä - vem fan vill det. Man kanske skulle köpa sig en triss-lott.

Simon ja...

Mannen, myten, legenden... ja det är till och med passande med tillägget konceptet.

Sinnebilden av det föregående seklets kanske sista konventionella och samtidigt intelligenta affärsmogul i Skandinavien - Jan Stenbeck får ursäkta. Otaliga är de politiskt okorrekta utspelen som omgärdade denne man under glansdagarna - och för varje orala klavertramp ökade bara hans popularitet hos, framför allt danskarna, men också vi svenskar blidgades av det knivskarpa kynnet. Det är dock viktigt att komma ihåg att det kräver en unik fingertoppskänsla att skapa en miljardkoncern i dag - förstå då vilka förutsättningar som krävdes under 70- och 80-talet.

Trots att 25 år har passerat sedan Simon sist härjade på sitt sommarresidens här ute på Torö så lever minnet kvar hos öborna med en märklig glasklarhet. Den mannen satte sina spår och otaliga är de sägner och berättelser som fortfarande florerar så fort man nämner hans namn. Jag tänkte delge er några, med förbehållet att jag inte kan garantera sanningshalten. En historia har ju en förmåga att friseras med tiden.

• De mest återkommande fragmenten är naturligtvis hans aptit på sprit, droger och unga flickor - gärna i samma mening. Än idag framkallar minnet av de lättklädda flickorna som dök upp i lanthandeln till och från leenden - i alla fall från hälften av öborna. Simon kallade flickorna som han omgav sig med för "morgenbolledamer" - officiellt med en hänvisning till de morgonbröd som han förväntade sig skulle bakas, men den som är bevandrad med det danska språket anar nog något annat bakom "bolle". Dessa flickor erhöll en skyhög lön mot att de alltid skulle vara redo för den excentriske miljardärens aptit på sex. "Churchill hade sina cigarrer - jag ar mina damer" brukade han säga om ett av sina huvudintressen. Gruppsex med tre porrfilmsaktriser inför upphetsade pressfotografer på ett värdshus i Köpenhamn fick inte resenärerna att vända Spies ryggen.
  
  
• Sprit - Han hade en förkärlek till att ständigt uppträda både berusad och påverkad i offentliga sammanhang. Ja, han uppmanade till och med sina anställda att göra det samma - "eftersom det skapar arbetssglädje"
  
  
• Droger - Han närde en dröm om att - och genomförde ett flertal experiment - kunna korsa jordgubbar med indisk hampa. Detta för att kunna kombinera livets goda, dvs. bli hög samtidigt som man åt jordgubbstårta.
  
  
• Extravagans - Varje dag som Simon tillbringade ute på Torö så lät han helikoptrar flyga ut morgontidningen från Köpenhamn till residenset. En extra krydda i samanhanget är att ett flertal öar runt Torö på den tiden löd under flygfri millitär zon. Likaså stod alltid en jättefrukost dukad inne på stadshotellet i Nynäshamn dit han forslade sig själv och sina damer i en jättelik amerikanare alternativt en Mercedes. På frågan om hur många bilar han hade svarade han en gång: - Ska jag räkna med Volvoarna?

• Publicitet - Under vänstervågen och rödstrumpeåren i skarven till 70-talet ägnade Spies sig med särskild förtjusning åt att reta gallfeber på kvinnorörelsen. Eller så ägnade han sig åt det han fann roligt och retade därmed gallfeber på kvinnorörelsen. Spies visste mycket väl att han skulle få spaltmeter gratis publicitet när han öppnade munnen och sa: "Vissa samlar på frimärken. Jag tycker om kvinnor." Eller: "När kvinnor är över 22 år börjar deras djuriska magnetism att avta." Eller: "Rödhåriga, blondiner, mörkhåriga eller cendré - en av fördelarna med att ha fyra flickor samtidigt är att man inte behöver välja."Och på tal om Rödstrumperörelsen: "Som man är jag smickrad över att så många intelligenta kvinnor kan lägga ner så mycken möda på att bli det vi män är från början.

• Affärsliv - Hans japanska dvärgspets Archibald fick ett mångmiljonavtal i gungning när SAS inte ville låta hunden använda den fåtölj i första klass på planet till Zürich, som hans berusade/påtända husse köpt intill sin egen. Spies demonstrerade makt. Archibald fick visserligen flyga med till Schweiz i kabinen, men en ursäkt vore på sin plats, ansåg Spies. Några dagar senare överlämnade en SAS-direktör köttben och en marsipantårta med texten "Archibald vov - vov" i försoningsgåva och bad djuret om ursäkt. På så vis räddade han det 180-miljonersavtal mellan bolagen, som Spies hotade riva upp på sin förnärmade hunds vägnar.

Simon ska ha sagt några år innan sin död i en intervju att: "Om Gud ger mig ett formulär och ber mig utvärdera resan genom livet , så kommer jag att sätta ett kryss för alternativet "Tämligen tillfredsställande." Vilket på något sätt känns adekvat för denne märklige man som fortfarande berör.

2.42

Det känns så befriande... Ungefär fyra gånger per år så slänger Aftonbladet mer bränsle på den gamla schismen mellan Stefan Holm och Patrik Sjöberg. Antingen för att man har jävligt lite att skriva om, eller troligare för att det är så himla kul.

Jag misstänker att Sverige är uppdelat i två läger och för undertecknad känns det väldigt enkelt att ansluta sig till team Patrik. Å andra sidan så vill jag klargöra att jag hyser den största respekt för Stefan som idrottsman - och jag kan också ana all den tid och all hängivenhet som har krävts för att nå dit där han är idag. Men Papi är också gammal friidrottare som långdistanslöpare och i hans värld är friidrott enkel... antingen är du snabbast eller så hoppar du eller kastar högst alternativt längst. Och Stefan har inte hoppat 2.42 - så sluta jiddra och börja trolla.

Sedan underlättar det ju naturligtvis att ta stälning när herr Sjöberg levererar punchlines i den här klassen:

På tal om bråk – du och Stefan Holm har ju under en längre tid tjafsat om vem som egentligen är Sveriges bäste höjdhoppare genom tiderna. Är ni vänner nu?

– Jag har aldrig velat tjata om det där med honom. Men ibland undrar man ju om han har uppfunnit en egen tidsmaskin som tar hans resultat tillbaka i tiden. Han håller på med sina statistiska beräkningar hit och dit, men jag tycker inte att det är så konstigt – jag har hoppat 2,42 – det har inte han.

Det låter onekligen som att det fortfarande är lite infekterat…

– Jag tycker att Holm är en duktig hoppare. Absolut en av de bästa som har funnits. Det är inte det. Men alla uttalanden han gör. Han lipar i pressen om alla möjliga saker. Det är specialpris till pappa och uteblivna inbjudningar till Idrottsgalan. Det ligger kanske i hans natur. Han känner sig trampad på. Sedan är det ju inte jag som har alla hopp sparade i datorn från min karriär. Jag har bara porr, haha. Frågan är vad som egentligen är mest perverst av de två alternativen?

LOST

Illvilliga krafter var i görningen under gårdagen och helt sonika kidnappades jag och A-K för att med våld sättas ut på en öde ö.

Det råder i och för sig lite delade meningar kring det illvilliga eftersom A-K menar att det fanns förmildrande omständigheter då vi försågs med två stora kylväskor fyllda med havets läckerheter, iskalla öl och smäktande vin. Lägg därtill en grill, sovsäckar, ombyteskläder och nyckel till en sjöbod på den obebodda ön.

Morfar som dessutom har direktkontakt med vädergudarna hade bokat in en klarblå himmel lagom till eftermiddagen vilket genererade stekning och bokslukande på salta klippor.

En stund innan kvällsgrillningen beslutade vi oss för att utforska hela ön vilket bjöd på en fasansfull upptäckt - vi var inte ensamma på ön!!! - överallt hittade vi lämningar efter ett rovdjur... krossade jätteägg och spillningar som inte var av denna värld. Till råga på allt så hittade vi även resterna av ett söndertuggat blygdben vilket fick oss att inse att vi camperade med det ökända blygdbensmonstret. Detta fick A-K att knipa lite extra under resten av kvällen.

Vi lät oss dock inte nedslås av denna skrämmande upptäckt och grillningen av laxen blev mycket lyckad. Tiden gick fort och snart började mörkret krypa allt närmre så till ackompanjemang av en pastellfärgad kvällshimmel så smög vi in i sjöboden och lät P3-live på A-K's mobil vagga oss till sömns. Vad historien dock inte förtäljer... eller vad A-K inte vet är att det hördes tassande steg utanför vid tretiden i natt... Vi får se om flaskposten som hivades i fjärden som ett rop på räddning ger eko.

MIO-katalogen 1969 eller 2008

Lugnet i viken är tillbaka efter två dygns oroliga svallvågor - jag testade förresten att nakenbada i piskande regn och grumliga vågor som slog mot min lekamen - lite udda och väldigt lite sommar... men en syn för gudarna.

Gudar ja... eller nej, det var en ganska malplacerad övergång, men ett stenkast bort i ovan nämnda skärgårdsvik tornar ett pro-futuriskt monument upp på en klippa och vittnar om fornstora dagar. En tid som stod på tröskeln in i rymdåldern och där arkitekter fick tillfredställa sin lek- och experimentlusta. Detta monument, som idag står mer eller mindre oförändrat, minner också om en tid där extravaganta pionjärsentreprenörer fick ge utlopp för sin nyvunna rikedom och sinna udda vanor - och dessutom komma undan med det. Jag talar här om Simon Spies och hans märkliga sommarhus Villa Spies.








Villa Spies eller Villa Fjolle som den också kallas färdigställdes 1969 av den svenske arkitekten Staffan Berglund. Denne Berglund hade tidigare vunnit en arkitekttävling som gick ut på att utforma ett boendekoncept utöver det vanliga för Spies resenärer. Simon Spies närde tidigt en vision om att utlandssemestrande skandinavier snart skulle komma att kräva mer än ett litet rum med en TV under sin ledighet.

Villan som utifrån påminner om ett nedsläppt UFO lever även invändigt upp till sin välkomnande exteriör. Villan har en flexibel planlösning som kan ändras efter behov. Utöver de flyttbara skärmväggarna finns även fast möblemang samt mycket avancerade tekniska detaljer, avsedda att tillgodose beställarens olika behov och tillfredställa alla sinnen. All belysning, ljud, luftfuktighet och temperatur går att ställa in från en panel där man har full kontroll över husets alla funktioner. Interiörens oväntade detaljer är anpassade efter Spies önskan om en representativ miljö för konferenser, fester och affärsmiddagar.

All fast inredning såsom tak, väggar, golvets heltäckningsmatta samt möblemang går i vitt. En fast halvcirkelformad soffa ligger nedsänkt i golvet för att inte blockera utsikten mot fjärden. Från en röd Star Trek-inspirerad kontrollpanel i soffan kan man styra husets alla finesser. Fönstren är försedda med ett motoriserat system av heltäckande mörkläggningsgardiner och på golv, tak och väggar kan bilder projiceras med hjälp av ett antal projektorer installerade i taket. Högtalare är placerade runtom i byggnaden, osynliga för blotta ögat.



På undervåningen i mitten av villan finns en höj- och sänkbar matgrupp som med en enkel tryckning kan hissas till det övre planet. Man höjs då upp till ett kupolliknande takfönster genom vilket man har utblick i 360 grader mot viken. I badrummet finns ett handfat i transparent plexiglas som även det är höj- och sänkbart. Badkaret går i röd transparent plexi.

Utvändigt är utomhuspoolen platsgjuten i betong och har samma formspråk som hustes sockel. Poolens vattenspegel ger inifrån huset intryck av att vara en fortsättning av fjärden nedanför.









Än idag är huset i Spies ägo genom Simons unga hustru Janni - detta till trots hennes vidlyftiga och dåliga affärer som tvingade miljardkoncernen mer eller mindre i konkurs. Hon gifte efter makens död om sig med miljonären Christian Kjaer vilka tillsammans nu driver Tjaereborgs Rejser. Huset fungerar som rekreationsställe för de anställda, men en vecka om året tillbringar Janni sin tid på Torö och då vajar den danska flaggan högt över trädtopparna.

I nästa inlägg tänkte jag ta upp myter och legender kring den excentriske Simon Spies och dennes märkliga leverne. För till trots att det gått nästan 25 år sedan han lade benen i luften så har varje öbo härute sin egen historia från den tiden att berätta.

Och håll med om att möblerna som snart är 40 år gamla - lika gärna kunde vara ett uppslag från årets MIO-katalog.

en familjepåse...

Skit också...

Jag visste väl att det skulle komma ett bakslag till slut - speciellt då denna sommar levererat framgångsfaktorer såsom halvering av dagligt napputnyttjande och total outsourcing av befintligt vällinglager.

- Ester tycker om såna...

- Gör du?

- aaaah myycket!

- Aj då.

27 och en halv månad lyckades vi hålla ointresset för godis vid liv - så till den milda grad att hon inte ens ville smaka på snasket - å så nu detta. Jag vill veta vem den skyldige är!

En liten ljusglimt i all bedrövelse är dock att flickebarnet precis som sin far benämner sig själv i tredje person, alltid något. Men jag tänker fan inte bjuda av mitt godis - hon får köpa eget...

turntable hints

Från en klarhet till en annan har La Fleur och Adeline Supreme, de två kreativt begåvade damerna bakom duon, tagit natten och dansgolven med storm.
Housewives lyckas lekande lätt sammansmälta det mest maxade stora med den allra kantigaste och minimalistiska minsta gemensamma nämnare.

Housewives har sopat mattan på sina egna klubbar i Stockholm, spelningar världen över och dessutom vunnit pris för Bästa klubb flerfaldigt, nu senast i Scandinavian Music Convention 2008. Nu har de tagit steget ut i bruset och riktar uppmärksamheten till P3 Dans för att sprida sin svettigt euforiska Mega House i etern.

You dig dat!

blinka lilla stjärna

Söndag idag... vilket innebär, oavsett inställning, startskottet för årets sista semestervecka. Det andas lite vemod över den meningen men undertecknad har bestämt sig för att mota det inrullande vemodet i grind. Sven Dufva är utplacerad vid Tottnäs och släpper inte en enda slokörad och busködgad tråkmåns över bron.

Vi fångade upp ett regnväder under vår hemresa från mörkaste småland där duellen i Silver Springs tog form (mer om detta senare idag) - detta regnväder tackade för vår gästvänlighet och bestämde sig för att ligga kvar över gårdagen. Jag vet inte om det väntade in lite av sin bekantskapskrets men SMHI meddelar dock att den senaste värmeböljan nu nått sin kulmen - fan trot. Man ska dock inte klaga - vi har haft en helt underbar semester hittills med överflöd av sol, god mat och uppfriskande dryck. Grillen har gått vitglödgad och badbyxorna har aldrig hunnit torka - det är livet... det måste det vara, även om min arbetsgivare antagligen tycker annat. Det slog mig häromdagen att jag bara har jobbat heltid i ungefär 19 år - det innebär ju... och det är en fasansfull sanning som uppdagas, att det är ungefär 29 år kvar att fylla med långa veckor och alldeles för korta veckoslut.

Denna insikt har fått mig att börja snegla på en idé jag skulle vilja förverkliga någon gång under den kommande 10-års perioden. Nämligen att spara ihop en ansenlig summa pengar (ja ja skratta ni...), ta tjänstledigt ett år och hyra ut våningen för att sedan fokusera på familj, natur och nuet - en form av självförverkligande. Detta kommer säkert inte att inträffa - Papis karriärsambitioner, även om de är långsiktiga, och de bör de vara med tanke på 29-årsaspekten är antagligen för starka - men en dröm är alltid värd att hålla vid liv.

Appropå jobb så levererade företaget en förvånadsvärd stark halvårsrapport... eller vänta korrigering... inte förvånadsvärd, vi har jobbat stenhårt på alla plan med att stärka upp konkurrenskraftigheten och att fylla forskningsportföljen med intressanta FAS III-objekt. Detta är istället ett kvitto på att vi gör saker rätt. Så med denna receipt så känns det lite spännande att återvända till den sterila miljön ute i Gärtuna.

Nåväl, denna sista vecka ska avnjutas utan större inbokade planer - jag ser dock fram emot att träffa en gammal klasskamrat från Hagabergstiden inne i Nynäshamn - detta har gett eko och troligen följer även en annan cliffhanger (internt) med. I övrigt blir det väl inte mer extravaganta utsvävningar än den dagliga löprundan, bus med Ester, bad i viken, båttur och fiske med "morcha", cykel till lanthandel för inköp av den dagliga tjurdrycken, biltur till Nynäs för bunkring och kontakt med yttervärlden, grillning och kvällsavslut med sommarens Plump-turnering. Den har för övrigt gått helt åt helvete, där A-K och jag ståtar med varsin ynka seger och där "Morcha" har kammat hem en sådär 13-14 stycken. Problemet ligger i - och det har jag försökt förklara för A-K - att det svartnar för ögonen på henne när hon lite paranoid anar konspirationsteorier kring ett vunnet set för Papi. Detta medför att "Morcha" lugnt kan sitta vid sidan och betrakta hur nutida warfare utövas och den gamla tesen om att blod är tjockare än vatten besannas.

Men ikväll vinner jag.

The Guilty Will Be Punished!

Egentligen borde jag skicka Frank Castle på er fyra sopor som valde antingen Ivan Drago eller Nick Gunar som er Hasse-favvo - men det skulle vara ett allt för skonsamt straff, så jag föreslår att ni krälar i det förhärskande stoftet av min diss-a-pointment.

Frank Castle dök upp 1989 i Dolphies tappning och föll direkt för den svenska censursaxen - ja, när klåparna hade klippt klart så fanns det dessvärre inte mycket film att släppa på bioduken. Vi fick istället nöja oss med saggiga piratkopior, vilket var helt ok eftersom ingen hört talas om platt-åbäken eller att skala upp i HDMI å sånt skit.

Hasse avrättade i parti och minut och levererade odödliga quotes like:

Jake: What the fuck do you call 125 murders in 5 years?

The Punisher: Work in progress.

eller:

Gianni Franco: Say something.

The Punisher: Fuck you.

så var det med det... ny enkät uppe snart.