klippt från TT:
Död man hittad utanför Fjällbacka
En död man påträffades i havet mellan Fjällbacka och Väderöarna i kväll. Polisen misstänker att det kan vara den man som tidigare i veckan föll över bord från en segelbåt i Skagerrak./TT
med tanke på föregående sommars kriminaltekniska insats från Essä så kan man kanske förvänta sig ett telefonsamtal från Tanumshede inom kort. Jag kommer att hålla er uppdaterade på detta case...
Förra året var vi allt annat än kompisar - och det gick så långt att jag nattetid åkte runt och manipulerade mätstationerna... nä nu ljög jag. Hade en lång utläggning för Kenta Kuk i veckan om att man som blogginnehavare har en viss konstnärlig frihet att få brodera lite. Han förstod inte det - men å andra sidan så har jag inte fattat vad det är han menar med "långtåg".
Hur som helst så verkar gammalt groll vara nedgrävt och i år ligger vi i fas - man skulle nästan kunna tro att vi sover sked... För på torsdag stämplar jag ut till en fem veckors semesterodyssé och hand i hand med det proklamerar SMHI att högtrycket är tillbaka.
Det är fan kärlek... var é boxen?
Damn... Det här måste vara den ultimata Papi-combination... naj-kii och ree bue' - nog för att mina helvita AF1 limited edition får alla att stanna, men det här vore något extra att glida runt i.
Btw. för alla grafters så har jag ägnat mig åt lite detektivarbete - egentligen först och främst för att det var dags att ge Hattrick-laget Punainen Sonni FC ett riktigt och relaterat klubbmärke, men också för att jag var lite nyfiken. Fontarna till Red Bull är som följer:
R & B: TFBurko Bold alternativt TFBurko Super Duper
Övriga: Futura
Så nu vet ni det - alltid bra med inlägg i lärande syfte...
Flossy-apan var inte mycket att hänga i julgranen - han gjorde billiga moves och låtsades ha koll på clubscenen, men gjorde bort sig när han envetet hävdade att Darude är phonky hett. I samma veva upptäckte jag en dold dragkedja i pälsen som snabbt trashades - och har man sett, en skamsen och svettig Jani Kaikkonen stod där med byxorna neddragna.
Å andra sidan har även Papi MC noll juni-meriter att stoltsera med... Inte mer än att Flo-Rida's Elevator fortfarande håller och att Kylie Minogues Wow flirtar vilt med early Madonna - men det inser ju både du och jag att det inte håller.
Får bli en nödlösning i form av en download-lista avseende fullängdare som ska pumpas i pimpriden i sommar - copy dat!
Så fick det bli... inget Disturbed eller In Flames - heller inget mesigt Brolle eller Håkan, tänker inte torka spyor på gummimattorna - det räcker med DJ's åksjukesymptom.
Höll ju på att glömma att berätta att det var terminsavslutning på Södertäljes bästa förskola igår - ja ja...jag vet, men jag måste ju hålla bredden uppe på den här bloggen och vidga läsarspektrat lite...
Missionskyrkan stod som värd och vilket röj det var sedan - alla hoppade som om det var rave på Frihetsfronten på St: Eriksgatan - dessutom vevade prästen med knarr på rösten friskt med en planka - och som om det inte var nog så fixade DJ utan "fruskott" i magen blodvite så det stod härliga till.
Har ni förresten sett de gulliga nallekronorna som bäjbisarna har på huvudet - jag får en sån där late 80's-känsla med Top Of The Pops livesändningar där ugly bleka engelskor med bananstrut-tuttar stod och gjorde moves med kulöra tönt-hattar på huvudet. I övrigt inga likheter, för här passade det. Denna period av TOTP måste ha varit en av engelsk musiklivs dystraste, och följdaktligen lystrade den till benämningen SAW-eran. Efter producenterna Stock, Aitken & Waterman som lyckades med konststycket att lura skivköparna att köpa samma låt ungefär 59 gånger. I modern tid är det bara E-type som har lyckats med det.
Bara så att ni vet.
Fantastiskt!
Efter intensivt googlande och howlande så visade det sig att det var det empiriska flossy mova'-djuret som jag hade sett på gångvägen i Ronna. Med detta i facitbagaget så vill jag vänligen men bestämt be alla som trumpetat ut domedagshymner kring juni månads lista vara eller icke vara att bara skita ner sig.
Jag och apan ska komponera ihop en lista vars like sällan skådats - ja, kanske aldrig... håll utkik från din peeping-spot i bloggosfären.
...att det är sommar när årets sommarpratare i P1 presenteras - vilket gjordes idag från Solidens scen på Skansen med flera av aktörerna på plats. Årets startfält har en del intressanta namn, men känns initialt kanske inte lika starkt som fjolårets.
Men det gör inget - för Papi räcker det med två datum, tillråga på allt ligger de efter varandra. Papis livslånga kärlek och husgud Dolph Lundgren den 19:e juli och dagen efter favorittjejen Robyn.
I övrigt så pockar väl följande datum på lite uppmärksamhet i mån av tid och väder - för som bekant så ska ju dessa program avnjutas på en brygga, en solfilt eller i en hängmatta alternativt berså.
Anna-Karin är ingen djurvän må jag säga...
Hon vägrar, utan några försonande drag, att låta fölet matas.
En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet försvinner en liten pojke på norra Öland utan några som helst spår. I dagar och veckor letar familjen, polisen och frivilliga efter honom.Mer än tjugo år senare får pojkens mor Julia ett oväntat samtal från sin far, sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han har fått ett brev utan avsändare med posten. Brevet innehåller en liten pojkes sandal.Julia återvänder motvilligt till barndomens ö och sin åldrige far. Först nu får hon höra talas om en mytomspunnen ölänning, Nils Kant, som en gång satte skräck i en hel bygd. Han är död och begraven sedan länge, långt innan Julias pojke försvann.Ändå finns det de som har sett Nils Kant. Han sägs ibland vandra på det öländska alvaret i skymningen. I Skumtimmen.
Theorins debutbok är ett lysande exempel på vilja med avsaknad av kunnande - författaren försöker sig på konststycket med att förvalta två löpande historier parallellt under två tidseror, för att i slutändan försöka knyta ihop dem - resultatet blir sådär... Huvudhistorien i sig känns stundtals fräsch och har ett ganska unikt upplägg men faller ofta platt med de intetsägande karraktärerna som befolkar intrigen. Dessutom känns de små flirtarna med mysitk som titeln bygger på oengagerat och inget som för boken framåt. Inte dåligt - men heller inte bra.
Fyra ungdomar försvinner från ett sommarläger, men bara två kroppar hittas ...
Tjugo år har gått sedan den traumatiska sommaren då Paul Copelands syster försvann. Paul har lyckats förtränga det mesta och arbetar nu som framgångsrik chefsåklagare med en hårt mediebevakad och kontroversiell rättegång, samtidigt som han försöker balansera karriär och livet som ensamstående far.Men när en mördad man visar sig ha kopplingar till Paul själv, faller hans tillvaro som ett korthus och han tvingas reda upp den härva av lögner och hemligheter som har förmörkat hans liv. Under rättegången har han skaffat sig en mäktig fiende, E J Jenrette, pappan till en av de åtalade. Denne har lovat att krossa Paul och alla han någonsin älskat om sonen blir dömd för mord.Till sin hjälp har Paul den nitiska utredaren Loren Muse som inte viker undan för något, inte ens för det faktum att hennes närmaste chef kan vara inblandad i ett ouppklarat mordfall. Men för att få veta sanningen måste de hitta svaret på frågan: Vad hände egentligen den där natten för tjugo år sedan?
Ett mästerverk i sin genre! Coben följer sin vana trogen att låta det förflutna spela en essentiell roll i sina alster - speciellt som det har en egenhet att hinna i fatt verkligheten och nuet. Den enda lögnen är inget undantag, med den lilla adekvata skillnaden att det är fullständigt lysande denna gång. Aldrig har en intrig kännts så levande och engagerande och aldrig har Coben adderat sådan närvaro i sina karraktärer som här.
LÄS!
Christopher Wilson, en svart polisman i civila kläder, har i samband med en förvirrad situation på gatan skjutits ihjäl av en vit polisman. Wilsons mor, Leona, söker upp privatdetektiven Derek Strange för att återupprätta sin döde sons heder. Internutredningen visade nämligen att han med alkohol i blodet och utan att vara i tjänst dragit sitt vapen mot en oskyldig man.När Derek söker upp den vite polismannen Terry Quinn visar det sig att han lämnat poliskåren efter dödsskjutningen.
Han klarade inte av att leva med ryktena om att det skulle ligga rasistiska motiv bakom misstaget. Quinn är därför lika angelägen som Strange om att få reda på vad som egentligen hände.Snart kommer Strange fram till att den man som Chris Wilson drog vapen mot hade en koppling till Chris syster Sondra och tillsammans med Terry Quinn dras han in i Washingtons undre värld. Spåren leder till en av de stora heroinhandlarna och det står alltmer klart att Chris Wilsons död inte var en slump, att Terry Quinn bara varit en bricka i ett mycket elakt spel.
Ren som snö är en hård och rak deckare med rötter i den tradition som grundlades av Raymond Chandler och Dashiell Hammett. Här handlar det inte om konspirationer i samhällets toppskikt utan om vad som händer på gatan: knarkhandeln, rasismen och polismaktens problem att hantera situationen. George P.Pelecanos har en förmåga att skriva om dessa ämnen så att de känns nära och påtagliga, och han kombinerar stor spänning med rättspatos och svåra frågor som den Terry Quinn tvingas ställa sig: Hade han väntat med att skjuta om Christopher Wilson varit vit?
För 18 år sedan i dagarna stod jag själv på ett muppflak, och förutom att förkunna för omgivning och mig själv om min egen förträfflighet så avlade jag ett löfte på plats att aldrig gnälla över fenomenet.
Jag var 18 år och hade ett ganska begränsat perspektiv på tillvaron...
Jag var 18 år och bodde inte i centrum.
Jag var 18 år och det fanns bara två gymnasium i Södertälje - idag finns det sju kommunala och nio frigymnasium. Till råga på allt verkar deras examensdagar vara utslaget på samma antal.
Jag var 18 år och Södertälje centrum var inte upprivet och en byggplats för byte av fjärrvärme, vilket idag gör att hela citykärnan korkas igen.
Jag var 18 år och tyckte att musiken som spelas på Tullen var intelligent och passar på ett muppflak.
Jag var 18 år och inte en 36-årig sur jävla gubbe...
Äntligen! ...och mumma för oss flygfotofetishister som går hard on på 45-gradiga infrastrukturella masterpieces. Nu kan jag gotta mig åt att Eniro möjliggör för mig att svepa runt med kameran i min innerstad - tror bestämt att jag ser mig själv nere på innergården praktiserande chi gong... eller så är jag bara på väg för att handla sushi eller smågodis.
Sitter för övrigt mörbultad efter en drabbning i korpserien ute i Geneta tidigare ikväll. De unga youngsterna lyckades pricka in papis högerlår, inte bara en gång - utan två gånger. Detta lår skimrar nu i olika lila och blå nyanser. Fan, en del tål inte att bli bortgjorda...
Upplevde dessutom en väldigt obehaglig händelse där ute - till råga på allt med kraftigt rasistiska undertoner - En, två och tre gånger kom en lokal yngling till grusplanerna med sin förmodligen hederligt inköpta fyrhjuling för att glatt och lyckligt demonstrera dess fyrhjulsdrift. Med frenesi och skaparglädje burnade han varv på varv vilket försänkte fotbollsgrytan i ett massivt dammoln. Men som vanligt så var det en sån där rasse-svenne som tröttnade på den mångfaldiga kulturyttringen och jagade bort den intet ont anande ynglingen genom att kasta grus och småsten på honom. Så onödigt... hur ska dessa unga själar kunna känna samhörighet med det här samhället när vi beter oss så här... och hur gick det med lacken på fyrhjulingen?
Du vet... det är rätt najs mode just nu - Skickade iväg DJ och Mami Miami till street-marknaden på Hornstull nu imorse - DJ sken av lycka inför utsikterna att få åka pendeltåg... nu tror jag inte det handlar så mycket om själva åkandet, snarare är det så att hon är mycket väl medveten om vilken makt hon utövar på den scenen och Mami är helt utlämnad till vilket humör hon nu väljer att tillämpa. Får jag gissa så blev det nog konsert med hela spellistan - allt från snigeln till björnen och lite blinka lilla spindel...
Mode ja... har det bra just nu i den underbara värmen - sitter med en kall Heineken och en köttfärspaj och unnar mig efter ett löppass. I tvättstugan snurrar tre maskiner och på datan pågår en match i Hattrick-serien...
SMHI lovar mer värme vilket är helt ok eftersom jag kör nattpass den här veckan... också, kanske är bäst att tillägga - det får bli korta sovförmiddagar och sedan ut i gasset. Bok, bänk och pils här på innergården eller en schysst sallad på en uteservering... vi får se.
Livet börjar nu... och semestern är inte allt för avlägsen. Det blir Saltkråkan-styleé i fyra veckor i år... avundsjuk? You should!
